Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 28. 16 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
En plaskus.
Plaska Sven-Olov och s|änk dig omkring!
Vattnet gör dig ej skada.
Vid stranden finner du lustiga ting
Är det ej roligt att badal
skulle skratta ut Maj — nej, hon
måste framhärda.
Vid middagsbordet talade mamma
om händelsen för pappa. Han blev
också förargad över skatans tilltag
och lovade skjufa henne. Ty inte
kunde man ha en så förfärlig fågel
alldeles inpå knutarna.
— Men, sade han, jag måste dock
säga, att det hela verkar litet
underligt. Varför nöjde den sig med att
enbart peta ur russinen. En skata
borde väl ha tyckt bättre om själva
kakan?
Ja, sedan blev det sannerligen inte
mycket läxläsning för Maj. Hon
kunde inte släppa tanken på att skatan
skulle skjutas för hennes skull. Och
så var det pappas anmärkning vid
bordet. Misstänkte han något? Man
kunde aldrig veta. Maj funderade och
funderade, tills hon slutligen
somnade med huvudet fullt av obehagliga
tankar.
Då tyckte hon, att fönstret
öppnades och alla traktens skator trädde in.
Men de var så förändrade. De hade
växt sig stora som strutsar, och alla
hade de björkris i vingarna. Allt
närmare kom de sängen, och allt bistrare
blev deras miner. Och den bistraste
av dem alla var just skatan, som
skulle bli skjuten. Maj drog täcket
över huvudet och blundade, men det
hjälpte inte. Nu var de alldeles inpå
sängen och svängde hotfullt sina ris.
Den bistraste talade och sade:
— Tycker du det är rätt, att jag
skall bli skjuten för din skull?
— Ne-e-ej!
— Vill du då gå till din mamma
och erkänna, att det var du som tog
russinen ur kakan?
— Ja ... nej ... jag ... jag törs
inte.
— Hon törs inte. Hör ni det
skator? Låt henne smaka risen!
— Nej... o, nej, ropade Maj. Låt
bli!
•— Vill du då erkänna?
— Ja, men jag är så rädd för att
pojkarna skall retas med mig
sedan ...
— Vill du erkänna eller inte?
Alla skatorna ruskade nu sina ris,
och just då vaknade Maj. Hon drog
en suck av lättnad. Det var ju bara
en dröm. Men samvetet malde nu
fruktansvärt. Tanken på den stackars
skatan tog bort all sömn från Maj.
Slutligen steg hon upp och gick in
i mammas sovrum.
—- Mamma, sade hon och slog
armarna om hennes hals, mamma, det
var inte skatan, som förstörde kakan.
— Vad pratar du om tös, svarade
modern. Varför sover du inte?
— Ne j mamma, jag .. . jag kan inte
sova utan att tala om.. . ta-tala
om . . . Mamma, förlåt mig! Det var
jag som tog russinen ur kakan. Sedan
öppnade jag fönstret för att det
skulle se ut som om skatan var den
skyldiga. Jag är så ledsen mamma, förlåt
mig.
Mamma drog då sin flicka till sig
och sade:
— Ja, lilla vän, jag får väl förlåta
dig för den här gången. Men det var
sannerligen inte vackert gjort av dig.
Du borde ha sagt det genast.
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
