Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 31. 6 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under Guds beskärm.
För åtskilliga år sedan vandrade en
medelålders man genom en
skogsbygd. Han hade vikit av från vägen,
och han tänkte med kompassens hjälp
taga sig fram genom landskapet. Han
bar sin ränsel på ryggen, och en bössa
hängde över axeln. Han tänkte
använda den, ifall han träffade villebråd
i den stora skog, som låg framför
honom.
Det var vackert väder, och efter det
myckna regn, som nyss fallit, var
friskheten i skogen betagande. Nog
skulle han i god tid hinna fram dit
han ämnade sig före kvällen. Han
måste redan ha gått ett par mil.
Plötsligt fick han se en bäck, som spärrade
hans väg. Regnet hade gjort, att den
svämmat över sina kanter. Hur skulle
han komma över? Vattnet forsade
stritt och djupt, och det fanns förvisso
ingen annan utväg än att följa
stranden till något ställe, där bäcken flöt
i smalare fåra. Så vandrade mannen
utmed bäcken, i sitt sinne knotande
över den omväg detta blev för honom.
Det skulle göra honom åtskilligt
försenad. — Nå, äntligen! Bäcken
klämdes samman mellan ett par stenblock.
Där kunde mannen komma över.
När han kommit över till andra
sidan, tog han fram sin matsäck för att
äta sin middag och samtidigt vila en
stund. Han sträckte ut sig i mossan
och lyssnade till skogens skiftande sus.
Plötsligt satte han sig upp. Hans
öra hade uppfångat ljudet av något
annat. Det var som ett skri, en
människas eller ett djurs. Mekaniskt grep
hans hand om bössan, han reste sig
upp, lät sin ränsel ligga kvar och gick
sakta inåt snåren. Lyssnande och
spejande åt båda sidor rörde han
sig så ljudlöst som möjligt. Han
hörde ett svagt prassel, annars
var allt tyst. Så tvärstannade han,
och bössan sänktes. Därinne bland
buskarna hade han fått syn på
ett barns arm, en liten flicka, som
plockade bär. Hon kunde vara sex
eller sju år. Hur kunde det komma sig,
att hon gick här ensam i den vilda
skogen? Mannen gick närmare, och
flickan såg upp. En stor förskräckelse
avmålades i hennes ansikte. Hon hade
tydligen fått syn på bössan,
främlingen höll i handen. Med ett högt rop
gömde hon sitt ansikte i tuvan.
— Lilla barn, inte skall du vara
rädd för mig! Kom i stället till mig
och tala om, vad du heter, och varför
du är här, sade mannen och gick fram
och lyfte henne sakta upp.
Det ängsliga och förgråtna
barnansiktet vändes mot honom.
— Åh, sade hon snyftande, jag
hittar inte vägen hem. Jag hittade inte
pappa heller, när jag skulle bära
middagsmaten till honom. Jag har sovit
långt borta under granen, och
matkorgen satte jag vid en buske. Den
var så tung att bära i skogen.
Med barnet i sin famn gick
mannen åter till den plats, där han lagt
sin ränsel. Han bredde ut sin filt och
Dagens bild.
Jesus vid tolv drs ålder.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
