Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 34. 27 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Då måste Gösta ha gått och
drivit, sade hon, och det är en mycket ful
vana.
— Nej, han gick inte och drev,
invände rösten tvärsäkert. Han träffade
en liten flicka, som sprang och lekte
på banan. Då gick han med henne ner
på vägen och visade henne, hur hon
skulle leka i en grushög, som låg
där-bredvid. Men man kan ju aldrig lita
på en sådan liten en, det vet jag, ty vi
har en hemma. Då Gösta kommit till
vägkröken och vände sig om, hade
hon rest sig upp och höll på att skaka
gruset av sitt förkläde för att ge sig
iväg igen. Och då tror jag, att Gösta
följde henne hem.
Fröken Malms rynkor var nu
alldeles borta.
— Men du kom mycket tidigt till
skolan, du, Folke, sade hon. Gösta
kunde ju ha följt den lilla flickan hem
och ändå kommit i rätt tid till skolan.
Folkes blå ögon såg nu litet
betänksamma ut. Men så klarnade de igen.
— Kanske han mötte en liten flicka
till, sade han, eller vad det nu kunde
vara.
Fröken steg ned från katedern och räckte
Gösta handen.
Nu log fröken Malm rent av.
— Ja, det kan ju hända, sade hon.
Träffade du en liten flicka till, Gösta?
— Nej, fröken.
Det var ett ögonblicks tystnad i
klassrummet. Fröken Malm såg på
den öppna boken, som låg på
katedern. Men hon tog den icke i handen.
Det var, som om hon alldeles glömt,
hur dyrbar tiden är, när man skall
undervisa.
— Varför gick du då inte direkt till
skolan, Gösta, frågade hon.
Gösta såg upp. Han såg på fröken,
och han såg på sina kamrater. Det var
inte ofta han såg så många vänliga
ansikten omkring sig. Alla de andra
barnen var kvickare än han. I hans
hem fanns ingen, som brydde sig om
att han lärde sig något, och då brydde
han sig inte heller om det själv. Ingen
av de andra hade ett så torftigt hem
som han . . . Göstas blick stannade till
sist vid Folke Björk. Han såg in i den
lille kamratens blå ögon, och de var
de vänligaste av allesammans .. .
Plötsligt rätade Gösta upp sig och
talade tydligt och frimodigt:
— Då jag kom till kröken av vägen,
stod gamla Malin där med en krona i
handen och var så ledsen. Hon hade
fått den av en man, som köpt äpplen
av henne, och hon hade trott, att det
var en femtioöring, så att hon hade
inte givit honom några penningar
tillbaka, och Malin är så förfärligt ärlig. Nu
var mannen på väg till
järnvägsstationen, och han skulle hinna resa med
tåget, innan hon kunde komma dit, ty
hon är så gammal och styv i lederna
av gikt. Och nu var hon så ledsen över
det, så att hon nästan var sjuk. Då tog
jag hennes femtioöring och sprang
efter mannen för att ge honom den. Men
han sade, att han inte ville ha några
penningar tillbaka, gumman kunde få
behålla dem, sade han. Malin blev
förfärligt glad, ty femtio öre är mycket
penningar för henne. Det är sällan
hon kan få en sådan extra förtjänst.
Men så kom jag naturligtvis för sent.
Det var mycket tyst i klassrummet,
(Forts. åsid. 271)
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
