Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 36. 10 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett reseminne
— Av Mursi Ostermann. —
Ingrid var så liten och bräcklig.
Ingen kunde tro, att hon var tretton
år. Stora svårigheter och bekymmer
hade kommit in i hennes hem, och
därför skulle hon få vara en tid hos
några släktingar. Det var ett ungt,
gift par. De hade en flicka, som bara
var några månader gammal.
— Det är mycket snällt av dem,
tänkte hon, att de vill ta emot mig.
Men jag skall allt göra nytta för mig.
Det tycker jag själv är roligt. Jag vet,
att jag kan stoppa strumpor och göra
många andra saker. Jag kan hjälpa
till att sköta deras lilla flicka. Jag
kan sy små mössor, kragar och allt
möjligt till henne. Hon är ju så liten,
att hon inte ens kan äta själv, ja, hon
kan inte ens ta på sig strumporna
själv. Sådana barn är som levande
små dockor. — De gråter nog ibland
och är besvärliga, men sen kan man
få dem att skratta och leka . . . Men
jag är inte riktigt glad, nu — när jag
skall resa. — Det känns så tråkigt att
veta, att mamma är så ledsen, jämt...
Jag förstår det allt. Hon ville gråta.
Ingrid var ett vekt och finkänsligt
barn, och därför tog hon det så
bittert. Modern följde henne till
stationen. Ingrid hade sett, att modern grät,
då hon var ensam.
— Mor, hon hade det tungt och
svårt. Mor ser så blek, trött och
sorgsen ut. Men jag vill inte visa mor, att
jag också är ledsen, tänkte Ingrid.
Hon svalde tårarna och försökte le,
medan tåget satte sig i rörelse.
Modern log mot henne och vinkade till
avsked. Med det veka barnets ömma
blick såg Ingrid, att hon ej var så
glad, fast läpparna log så milt och
vackert. Så snart tåget hade lämnat
stationen och Ingrid hade sett den
sista skymten av modern försvinna,
sjönk hon ihop och snyftade. Modern
såg henne inte mer, och då var det
slut med hennes självbehärskning.
Människorna omkring henne hade
så bråttom, som de alltid har på resor.
Ingen såg den lilla sorgsna flickan.
Hon fortsatte att gråta tyst, tyst, så
att ingen skulle höra det.
Men det var en ung dam som hade
sett Ingrids sorg. Hon lämnade sin
plats i kupéen och kom och satte sig
bredvid henne.
— Varför gråter du, lilla barn?
Ingrid snyftade och ville inte svara.
Hon dolde ansiktet i händerna och
tänkte:
— Det kan jag inte berätta för en
främmande tant, varför jag gråter.
Hon kände damens hand glida över
sitt huvud.
— Varför gråter du, frågade hon
åter. Hennes röst var mjuk och
behaglig. Hon måtte förstått, att Ingrid
var mycket ledsen, ty hon hade talat
så tyst och stilla, att ingen mer än
Ingrid kunde ha hört hennes tal.
Ingrid torkade tårarna och tittade
upp. Den unga damen såg ett sorgset
uttryck i Ingrids ögon och frågade
ingenting mer.
—- Å, vad det är snällt av henne, att
hon inte säger någonting till mig,
tänkte Ingrid och betraktade hennes
ansikte. Så mörka, snälla ögon hon
har! — Och svart lockigt hår.
Hon bar många smycken och
ringar. Men hon såg inte svensk ut.
Hyn var brun och varm, näsan var
stor och böjd. För ett ögonblick såg
hon ut genom kupéfönstret. De milda
ögonen blev vemodiga och
fjärrskådande. Det var som om hon tänkte på
ett avlägset minne, något sorgligt,
som hade hänt en gång för
längesedan ...
Kanhända hade hon också företagit
en resa och suttit och gråtit...
Plötsligt reste hon sig och gick bort
till sin plats i kupéen, där öppnade
hon en resväska. Efter en stund kom
hon tillbaka med ett stort päron i sin
hand.
— Var så god, lilla barn, sade hon,
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
