Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 38. 24 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon suckar lite smått. Det är liksom
att hon finner allting tråkigt just nu,
vad det kan bero på. Och inte har hon
lust att leka heller. Leka — nu då
alla har så bråttom! Ack, om hon
också kunde få känna det så där — att
ha mycket att göra!
Men Rut är för liten. Det är ingen,
som räknar med henne.
Visst har mor många gånger sagt,
att hon är en duktig flicka, och nog
har Rut försökt att hjälpa till med än
det ena, än det andra. Men hon känner
ändå, att det bara är småsaker, det
hon kunnat uträtta.
Hon reser sig och går fram till
staketet, som skiljer föräldrahemmet från
granngården. Där innanför ser hon
blinde Martin sitta.
Martin är ende sonen där i
granngården och något över tjugo år. Det är
inte så länge sedan han genom en
olyckshändelse förlorade synen på
båda ögonen. Förr hade han varit så glad
och munter, nu är han alltid dyster
och tungsint. Egentligen har Rut inte
haft så stor lust att prata med honom,
men nu i dag, då hon själv är liksom
på dåligt humör, kan hon väl gå in och
åtminstone sitta bredvid honom en
stund.
Hon går alltså in genom grinden,
och sedan hon hälsat, slår hon sig ned
på trädgårdssoffan bredvid den blinde.
Han är fåordig, Martin, och det går
trögt med samtalet. Rut tänker just gå
in till sitt igen, men så får hon
plötsligt en tanke.
Det ligger en bibel på bordet
framför dem. Det är antagligen Martins
mor, som suttit här ute och läst för sin
son. Hon är nämligen en gudfruktig
kvinna och försöker alltid trösta och
uppmuntra stackars Martin, och helst
vill hon göra detta genom Guds eget
ord.
Lite lillgammalt kommer nu Ruts
fråga:
— Jag kanske skall läsa något för
dig, Martin?
Utan att invänta svar slår hon upp
den nötta bibeln litet på måfå och
sitter sedan i tankar en stund. Hon har
ju gått i skolan ett par år och kan både
läsa och skriva, men se, det är allt lite
svårt ändå med stilen i den här boken.
Men hon skall försöka:
Det är brevet till hebreerna, som hon
fått upp, och med klar barnastämma,
sakta och liksom eftersinnande läser
hon:
»Alltså, då vi nu hava omkring oss
en så stor hop av vittnen, må ock vi
lägga av allt som är oss till hinder och
särskilt synden, som så hårt
omsnär-jer oss, och med uthållighet löpa
framåt i den tävlingskamp, som är oss
förelagd.»
Rut stannar av och tittar upp i
Martins ansikte, där ett bittert leende
ligger utbrett. Hon vet inte, hon den lilla,
hur han känner det. För honom är det,
som skulle de ord hon läst riva och
slita i ännu blödande sår.
Martin har varit en duktig
idrottsman förut. Han vet, vad det vill säga
att deltaga i en tävlingskamp, men nu
är det slut — slut — allting är slut.
Ah, om han hade fått dö ändå, det
hade varit bättre!
Han skulle vilja be Rut upphöra
med läsningen, men lian nänns inte, ty
han förstår, att hennes goda hjärta
menar väl och att hon känner
deltagande för honom.
Så fortsätter deri lilla läsningen, men
Martin hör inte på, han sitter i egna
tankar. Plötsligt suckar han dock till
och lyssnar.
»Ty den Herren älskar den agar
han, och han straffar med riset var
son som han har kär.»
— Den Herren älskar, den agar han.
— Underliga sammanställning! Martin
kommer ihåg, vad far sade till honom
strax efter den där rysliga händelsen:
-— Vi får försöka böja oss under
denna Guds tuktan. Han menar nog
väl med oss och vill helt säkert vårt
bästa.
— Skall jag sluta nu, frågar Rut om
en liten stund.
— Läs en vers till, svarar Martin.
»Väl synes all aga för tillfället vara
icke till glädje, utan till sorg; men
efteråt bär den, för dem som hava blivit
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
