Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 38. 24 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans kommer till Annika i stugan.
— Av John Johnaeus. —
När den stojande barnskaran på
hemväg från skolan kom till
korsvägen, skilde sig Hans från de andra och
slog in på vägen mot Fattiglandet.
— Vart tänker du gå, frågade
Jakob.
— Jag går till Rödjan, jag följer ån
hem och ser, om där finns några
gäddor, sade Hans.
— Bry dig inte om det du, gäddorna
är slut för längesen. Kom med oss i
stället, så går vi till skottvallen och
letar efter bly, sade Knut.
— Nej, jag går till ån, jag skall
plocka lingon i skogen och ha hela väskan
full, när jag kommer hem, påstod
Hans.
Nu kom Nils i Töran i sin
skramlande kärra med två säckar mjöl från
kvarnen. Knut hade hittat en gammal
sko i landsvägsdiket. Den kastade han
upp i kärran, den fick följa med ända
till TÖran, ty Nils märkte ingenting.
Han var ingen elak pojke egentligen,
Knut, men full av upptåg. Men akta
dig för att ta exempel av honom! Man
skall aldrig driva med gammalt folk,
inte med någon annan heller för
resten.
Hans var i själva verket en liten
drömmare, som helst gick för sig själv
och sällan deltog i de andras lekar.
Han kunde företaga de mest
förunderliga strövtåg och komma hem till byn
flera timmar efter de andra. Far och
mor kände hans egenheter och sade
aldrig något för detta. — Denna
gången skilde han sig från kamraterna vid
korsvägen nära kyrkan och tog kosan
uppåt socknen.
Fattiglandet, så kallades den
nordvästra delen av socknen, ty här fanns
ingen öppen åker, blott små
potatisland här och var i ljungbackarna. Här
låg de små stugorna glest i ljung och
snårskog.
Hans lämnade vägen och följde
bäcken mellan de skördade fälten. Först
roade han sig åt horngäddorna, som
stod i täta stim, där bäcken
understundom vidgade sig till små gölar.
Sen kom han att tänka på lingonen
och larvade iväg in bland dungarna
med lingonriset. Men inga lingon stod
att finna. Så erinrade han sig den
gamla ödestugan bakom bergknallen, där
han i somras var och plundrade de
halvt förvildade körsbärsträden på
deras frukt. Han kom dit och fann till
sin stora glädje, att låset framför
dörren hunnit rosta sönder till sist. Han
stötte upp dörren och trädde in.
Det var en upptäcktsfärd som
lö-narde sig. På väggen framme vid
fönstret hängde en tavla, en gulnad bild
från rysk-japanska kriget, gamle
kungens porträtt och en gammal hatt.
Väggarna var tapetserade med gamla
tidningar. Här fanns mycket att läsa och
se, här fanns annonser om auktioner
och notiser om tilldragelser i byn långt
tillbaka i den tid, då Hans ännu inte
var född. På en hylla hittade han en
lergök, ett gäddrag och en åldrig bok,
med gammal stil och gamla bilder,
beskrivningar av främmande länder och
folk. Alla tre fann han mycket roliga.
Därute hade höstdagen börjat
skymma, det duggade sakta, och en grå
dimma lägrade sig över berghällarna,
ljungen och hasselsnåren .
— Jag går inte till ån, jag går raka
vägen hem, tänkte Hans. Han kände
sig litet ensam och ängslig.
Han fann en stig genom ljungen och
följde den. Om en stund hade han
hunnit granskogen. Sen var det bara
att följa stigen rakt ned mot byn. Inom
kort skulle ljusen hemifrån lysa
honom till mötes. Han tyckte inte om att
vara ensam i skogen nu, när det
blivit mörkt, och han började springa.
Stigen vidgade sig och lämnade plats
för en vid öppning i skogen. Se, där
framme hade han ju redan Hage
knalle. Men när han kom fram, upptäckte
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
