Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 42. 22 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
Två små.
Så gamla är vi inte.
I söndagsskolan går vi ej.
Vi är ju bara två — tre år
på detta konterfej.
Men vänta litet bara!
Vi blir väl äldre år frän år.
så skall du nog få se, att vi
till söndagsskolan går.
— Oh, skrek Frideborg och sprang
mot stationen.
— „Vi hinner inte, ropade Lasse,
liksom det skulle lugna henne.
Nej, visst! De hann naturligtvis
inte upp på tåget. När de nått
perrongen, såg de sista vagnen som en liten
prick i fjärran.
Frideborg grät en skvätt, men
Lasse körde ned händerna i byxfickorna
och funderade skarpt. Gråta ville han
allra minst — inte ens jämra sig.
— Kan vi ta en bil och hinna upp
tåget, undrade han plötsligt och
tyckte sig ha fått en ljus idé.
— Vem skall betala den skjutsen,
frågade Frideborg anklagande. Har
du så mycket pengar? Jag har inte
ett öre.
Lasse rev sig i håret. Nej, han hade
förstås inte tänkt på pengar. I varje
fall hade han inte så mycket, att det
räckte till några bilturer bredvid
järnvägen. De satte sig sorgmodigt på en
bänk utanför stationen för att
fundera över sin bedrövliga ställning.
Lasse kunde inte hitta på någon
utväg, men Frideborg var tydligen full
av idéer. Hon föreslog än det ena, än
det andra sättet att hinna upp det
bortilande tåget, men vid närmare
eftertanke måste de tyvärr förkasta
alla hennes förslag, både goda och
dåliga.
— Vi får nog vandra till fots resten
av vägen, utbrast Lasse, och nu var
det inte långt till att också han skulle
fälla tårar.
—- Varför inte, instämde Frideborg.
Det skulle bli skojigt nog.
Lasse tittade längs järnvägen och
suckade.
— Kanske vågar vi trava efter
banan, föreslog han tveksamt.
Frideborg skakade på huvudet.
— Nej, det tror jag inte.
Banarbe-tarna skulle nog köra bort oss genast.
Innan de hunnit längre i sitt
sorgliga resonemang, körde ett snälltåg
dånande och brusande in på
bangården, det gnisslade i bromsarna, och
så stannade tåget med ett ryck.
— ... två minuter, hörde de
konduktörens avlägsna röst ropa.
Frideborg störtade upp och
hoppade jämfota av glädje.
— Låt oss följa med snälltåget,
skrek hon upprörd. Det passerar ju
förbi vårt persontåg nånstans ute på
linjen, och så kliver vi på persontåget
igen i nästa stad — när det hinner
upp oss.
Lasse tittade, gapande av förvåning.
— Inte kan det gå?
— Inte gå? Det läste jag en gång
i en tidning, och jag vet bestämt, att
det här snälltåget kör förbi
persontåget. Varför skulle det inte gå för
sig?
— Jaaa ...
Lasse stod tveksam. Han tyckte det
där lät alltför djärvt.
— Har du pengar till
snälltågsbiljett åt oss båda, Lasse?
— Jaa, det tror jag nog, men ...
334»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
