Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 43. 29 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En amerikansk missionärsfamilj,
som hette Lee, bodde under den allra
hetaste tiden uppe på ett berg i Indien.
Far och mor reste sedan ner till
arbetet i Calcutta och tog med lillbabyn
Frank men lämnade kvar sina sex
övriga barn för en tid, som de trodde. De
två äldsta var flickor, de två nästa
pojkar och de två yngsta flickor. Den
äldsta var 17 år, den yngsta 5. En dag
fick föräldrarna bud, att en svår
olycka hänt. Huset på berget hade rasat,
och fem av barnen hade blivit
dödade. Endast en pojke levde ännu men
var skadad. Så fort de kunde,
skyndade till sin gosse, som låg på ett
sjukhus. Deras hjärtan var tunga av sorg,
men ännu hoppades de, att Wilbur,
som var 13 år, skulle bli frisk.
Föräldrarna tyckte, att Wilbur
skulle vänta att berätta om olyckan, tills
han blev starkare, men han ville tala
om det genast, och väl var det. Annars
hade de aldrig fått veta något, för han
blev snart sämre och dog. Innan dess
hade han likväl berättat alltsammans.
Det hade regnat och stormat förfärligt
en natt. Vägarna blev som forsande
strömmar, jord rasade och hela träd
kom virvlande. Huset låg på en farlig
plats. Den äldsta flickan, Vida, var
som förut, då föräldrarna var borta,
som en mor för de andra. Hon
samlade dem till bön. Så gick de ut för att
försöka nå nästa hus. Det var omöjligt
i nattens mörker och i det forsande
vattnet. Då ropade hon, att de skulle
gå in igen.
— Det är bäst, vi går in igen,
.förklarade hon, annars tappar vi bort
varandra. Vill Gud, kan han rädda
oss. Annars får vi alla gå till himlen
på en gång.
Alla kom in och försökte torka
kläderna vid en eld. Väggen störtade in.
Hon ledde dem in i ett annat rum, där
de alla helt stilla föll på knä och bad.
En liten indisk flicka, som blivit
tagen från ett mycket svårt liv och var
som en syster till de andra, var med
dem. Hon lyfte sina händer och sina
ögon upp mot himlen och bad: »Gode
Gud, tag oss nu!»
— Var ni inte rädda, frågade
modern Wilbur.
— Nej, inte alls. Vi bara önskade,
att pappa och mamma och lille Frank
också varit med, så att vi alla hade fått
gå till himlen på en gång, sade han.
Mamma skulle ha sett Vidas ansikte.
Hon såg ut som en skinande ängel.
Medan de låg där på knä, kom ett
väldigt dån. Huset rasade alldeles och
begravde fem av dem. Wilbur
kastades långt bort och låg skadad men
blev på morgonen sedd av folk i nästa
hus och togs om hand. Gud lät honom
leva så länge, att han fick berätta om
det som hänt.
Föräldrarnas sorg kan nog ingen
riktigt fatta. Sex barn på en gång. De
tyckte, att de knappt kunde bära det
De hade hoppats så mycket av dem
och bett så mycket för dem. Alla, även
den lilla femåringen, hade brukat tala
och sjunga om Jesus och himlen.
Också den lilla hade haft bibelspråk, som
hon tyckt om, och alla hade de brukat
bedja. De hade varit så olika. Den
äldsta hade haft ett häftigt sinne, men
Dagens bild.
Josef och hans fader.
Se där kommer drömmaren.
339»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
