Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 43. 29 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men titta!
En kurre.
Men Kurre! Vad gör du? Har päron du fått
och skalet slängt ut över sängen?
Det skräpar för mycket. Det passar ej häri
Ta du dig ett skutt ut på ängen 1
Deras mamma var fortfarande
orolig för Lasses öde.
— Gå genom de andra vagnarna
och titta efter pojken och flickan,
rådde hon åttaåringen, en linhårig flicka.
Kanske sitter de någonstans och har
glömt sina saker. Gå, Gertrud!
Gertrud skyndade iväg, ivrig att få
se sig om på tåget.
— Jag vill också följa med, påstod
femåringen Sigurd.
— Nej, du stannar här, befallde
modern. Gertrud kan tappa bort dig,
och sen hittar vi dig aldrig mera.
Sigurd hängde läpp och stannade
vackert på sin plats — en liten stund.
Men när modern vände bort huvudet
ett ögonblick, gick han in i
grann-kupén för att titta efter den
märkvärdiga hunden under bänken.
— Nu är Sigurd borta, förkunnade
Lillminsten.
— Ja, jag säger då det, utbrast
hans mamma. Nu måste vi ut och leta
rätt på honom — nej, jag går ensam.
Sitt nu snällt här och bläddra i den
här tidningen. Se, en sån massa fina
gubbar!
Lillminsten tog ivrigt fatt i
tidningen och tittade igenom den. Modern
skyndade bort för att spåra upp
Sigurd, men olyckligtvis tog hon vägen
åt motsatt håll, mot det pojken gått.
Hon skyndade ur kupé efter kupé,
men såg naturligtvis ingen Sigurd.
Lillminsten tröttnade emellertid rätt
snart på att titta på gubbar och fick
syn på Lasses väska, som han strax
förut velat undersöka. Nu var det
ingen som hindrade hans
upptäckar-iver, och med flinka fingrar öppnade
han väskan och började plocka ut vad
som fanns i den. Först låg en fin
näsduk — Lillminsten snöt sig prövande
i den, innan han lade den åt sidan —
och sedan hittade han ett par långa
byxor, alldeles för långa för
Lillminsten.
— Ah, sade han och kastade dem
bredvid. Nästa sak var en blus, och
den fick göra byxorna sällskap. Men
sedan träffade han på ett intressant
paket, omslutet av ett fint, mjukt
papper.
— En julklapp, mumlade
Lillminsten för sig själv. En julklapp.
Paketet visade sig innehålla ett
antal smörgåsar, goda smörgåsar, till och
med, och eftersom Lillminsten tyckte
rysligt mycket om smörgåsar,
betänkte han sig inte ett ögonblick utan
högg in på hittegodset med frisk
aptit. Lasses goda smörgåsar försvann
på det sättet som snö för vårsol.
Men Lillminsten blev fort mätt, och
blev sittande med två stora smörgåsar
i handen. Magen sade stopp, men
Lillminsten tyckte det var rysligt
tråkigt att behöva lämna något kvar.
I detsamma uppträdde Sigurd som
en räddare ur nöden.
— Vem har du fått smörgåsarna
av, frågade han och tittade hungrigt
på godbitarna. Jag vill smaka.
— Jag hittade dem i den snälla
pojkens väska, erkände Lillminsten
utan minsta tvekan. Jag har ätit en
hel hop. Du kan få de här. Jag
orkar inte.
342»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
