Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 49. 10 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En harunges livsöde.
— Av Erie Borgfors. —
Per, Janne och Karl-Gunnar var
bröder och växte upp i ett litet
lantbrukarehem ett par, tre mil från
närmaste järnvägsstation. Tidigt fick de
vänja sig vid att hjälpa sin pappa med
lantbruksgöromålen. Dels på grund av
det trägna arbetet och dels för att
deras hem låg litet ensligt, blev det
varken tid eller tillgång till så mycken
förströelse. Allt gick sin stilla
gång, varför varje liten
omväxling i det vardagliga var
välkommen. Det är om en av dessa
omväxlingar, vi här skulle
berätta.
En liten harunge hade, trött
av krumbuktningarna hit och dit,
slagit sig till ro på en åkerren,
där han djupt slumrat in. Han
sov så hårt, att han inte, trots sin
medfödda vaksamhet, märkte
pojkarnas pappa, som i sällskap med
grannen kom gående över åkerrenen. Det
var grannen, som fick syn på den lille
sjusovaren, men då han inga pojkar
hade, som kunde glädjas över
hitte-godset, blev det pojkarnas pappa, som
fick ta hand om honom.
För pojkarna stod glädjen högt i
tak. då pappa kom hem med
harungen i famnen. Man trängdes omkring
honom för att riktigt få se den lilla
raringen och om möjligt klappa den.
Skogsbor, som de var, hade de haft
tillfälle att se många harar, men
aldrig någon på så nära håll. Tänk, att
komma så nära en hare, att man fick
smeka den! Pojkarna kände, hur det
lilla harhjärtat slog minst dubbelt så
fort som spikhammaren, de hade vid
Barnavännen
Ansvarig utgivare: John Sjögren.
Red:s och Exp:s adress: Tegnérgatan 8,
Stockholm Va
bäcken, men så hade han ju också ett
riktigt »harhjärta».
Länge fick de dock inte tid att
trängas med varandra för att få se om
den lille
harungen. Pojkarna fick
lov att springa
och leta fram en
av kaninburarna
till boplats för
Karl-Gunnar sprang efter och ropade
pä haren att stanna.
honom. Pappa vågade inte släppa
honom ifrån sig, förrän han var inom
lås och nät. För säkerhets skull
förstärktes dörren till buren med extra
haspa.
Allt gick väl. Harungen åt och växte
och såg ut att trivas. Oftast var det
pappa själv, som försåg honom med
mat. Han knappast litade på
pojkarna, allraminst på Karl-Gunnar, som
var yngst. Så förgick sommaren och
hösten. Mamma gladde sig redan över
det tillskott till köttransonen, haren
erbjöd. Pojkarna gladdes mest över,
att de fått löfte att behålla honom till
framemot jul.
Så en dag på senhösten hände det
sorgliga, att haren rymde. Saken var
den, att pappa och de båda äldsta
pojkarna var ute på arbete hela dagen.
Innan de gick på morgonen, gav de
haren foder, så att han skulle klara
sig gott, tills de kom tillbaka på
eftermiddagen. Karl-Gunnar fick sträng
tillsägelse att ej röra buren, vilket han
också lovade. Men det är inte alltid
så lätt att hålla, vad man lovat. Så var
386»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
