Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 49. 10 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skolväg med en ryggsäck över axlarna
varje dag, och han var alltid på gott
humör. En eftermiddag, när han gick
hemåt, hängde en tjock dimma ned
och insvepte honom i ett töcken, som
gjorde, att han inte kunde se många
meter framför sig. Inne i skogen, där
gran och fur doftade kåda och barr,
var det nästan mörkt.
Plötsligt fick Gunnar syn på en
ekorre, som satt på gångstigen och
mellan sina framben åt på en
grankotte. Gunnar tyckte det såg vackert
ut, och han smög sig tyst bakom för
att försöka få fatt i honom. Men det
var lättare sagt än gjort. Ekorren tog
ett par skutt, och så var han vid nästa
träd. Men Gunnar gav sig inte i första
taget. Han kilade efter, och när ekorren
som bäst var i farten att skala sin
grankotte in på bara stjälken,
lyckades Gunnar få tag på honom om
ryggen, och vips stack han in honom
under sin pullovers. Det var en liten
ekorrunge, annars hade det inte gått,
men det hör till de stora
sällsyntheterna att ta tag på även en ekorrunge.
och Gunnar var inte så lite stolt över
sin bragd.
Men hur skulle han kunna
härbärgera honom? Det var den stora
frågan. Ekorren rev och slet i hans
pull-over, ty ekorrar har skarpa klor. Om
han bara hade haft ryggsäcken på
backen, men den hängde ju över
axlarna, och få av sig den utan att djuret
sprang sin väg, det var den stora
knuten.
Gunnar var så upptagen av sin
fångst, att han icke märkte att han
kommit av sin väg och in på en
annan, som ledde åt ett annat håll.
Mörkret föll tätare, och Gunnar gick
och gick. Han tyckte dock, att
terrängen blev glesare, och förstod, att
han kommit in på fel gångstig. Och
ekorren krafsade och sparkade med
bakbenen. Inte ville Gunnar släppa
den, och rädd var han för att han
gått vilse.
Han satte sig på en trädrot och
funderade. Med ena handen höll han i
pullovern, och med den andra försök-
te han få upp spännet till ryggsäcken.
Det gick sakta, mycket sakta, ty han
måste vara ytterst försiktig. Ekorren
hade väl så småningom blivit trött, ty
han låg nu alldeles stilla.
Efter ett mödosamt knåpande
lyckades han slutligen få av sig
ryggsäcken. Den var ganska djup, och nu
gällde det att plocka upp böckerna
och få in ekorren. Långsamt gick det,
men sedan han fått ett kraftigt grepp
om djurets nackskinn, fick han
honom dit. Och så på med remmarna
igen. Alltsammans gick med febril
hastighet, ty det var spännande. När
det hela var överståndet, var Gunnar
nöjd och belåten. Om han nu bara
hade varit hemma också . . .
Han visste, att klockan var mycket
över tiden, då han brukade vara
hemma. Han förstod att de nog var rädda,,
kanske var far ute och såg efter
honom.
Då fick han en idé. Han hade i
skolan i dag av en pojke bytt sig till en
visselpipa, och den tog han upp och
blåste i så mycket han orkade.
Det blev hans räddning. Far, som
gått för att se efter honom, hörde
visselpipan och gick i den riktningen,
varifrån han hört ljudet. Och så
ropade han Gunnars namn. Gunnar
uppfattade till slut fars svaga rop, och
blåste ännu mera samt ropade hallå,
ty så hade han hört, att man skulle
säga. (Forts. sid. 391)
389»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
