Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 50. 17 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En riktig lyckokatt.
— Av Ester Sjöblom. —
Det snöade. Stora, blöta flingor
dalade sakta över huvudstadens
decem-bergrå gator och förvandlades till
modd på trottoarerna. Men
människorna var ändå glada, där de kilade fram
i trängseln och kikade lystna på allt
det lockande i de välupplysta
butiksfönstren.
Där innanför var ingenting
decem-bergrått. Färgprakten flödade i
fönstren, som gjorts alldeles särskilt
festliga. Här och var hängde riktigt
stämningsfulla vinterbilder med rimfrost
och snötyngda granar, skidåkande
tomtar eller sprakande norrsken. Inne
i själva butikerna strålade praktfulla
julgranar, och från alla fasader lyste i
eldskrift de två magiska orden:
— God jul!
Det var verkligen jul, och
huvudstadens innevånare kilade oavlåtligt in
och ut ur butikerna, och för varje ny
butik växte deras bördor av
färggranna paket. Alla tycktes ha gott om
pengar, och alla verkade mäkta belåtna.
Det var som om all julens glädje lyste
ur folks strålande ögon. Man ville ta
hela världen i famn, och var inte alls
knusslig med en tjugofemöring hit
eller en femtioöring dit.
Människorna brukar ju bli så där
underbart godsinta, då vår största
helg nalkas.
Mitt i den största trängseln utanför
Drottninggatans butiker gick Olle och
fantiserade. Han hade inga pengar att
köpa ens den billigaste småsak för.
Pappan hade nämligen dött ett par år
tidigare, och mamman, som hade flera
små att ta hand om, måste minsann
snåla med vartenda öre för att allt
Barnavännen
Ansvarig utgivare: John Sjögren.
Bedra och Exp:s adress: Tegnérgafan 8,
Stockholm Va
skulle gå ihop. Det knappa understöd
hon fick, räckte bara till det allra
nödvändigaste. Visserligen hade hon fått
litet extra till julen, men frågan var
väl, om det i alla fall skulle räcka till
en julgran. Det var så mycket annat,
som skulle till, saker, som
myndigheterna aldrig räknade med.
Men även en fattig pojke kan längta
efter fina saker, och Olle hade alltid
önskat sig ett par rör. Han visste så
väl, att detta var en fåfäng önskan, ty
även om han på något outgrundligt
sätt skulle lyckas få tag på de kronor,
som erfordrades, så måste han
naturligtvis lämna mamma pengarna. Och
det gjorde han gärna, även om det
naturligtvis sved litet i hans trettonåriga
pojkhjärta. Ty Olle var äldsta barnet,
som snart måste träda i fars ställe.
Att gå och titta och fantisera
kostade emellertid ingenting, och det
skänkte honom även en viss
tillfredsställelse. I andanom såg han sig fara
över isen på de blänkande rören, då
han plötsligt kände något mjukt
försiktigt stryka mot benet.
Det var en halvvuxen kattunge, en
besynnerlig krabat för övrigt.
Kroppen var vackert brungul, nosen,
»ansiktet», öronen och fötterna svarta.
Med sina klotrunda, gula ögon
betraktade den Olle och jamade precis som
om den ville säga:
—; Hjälp mig bort från denna
förskräckliga väta och denna trånga
gata, där folk bara klampar i sina stora
fötter och stänker mig full av modd.
Olle tog upp katten, som genast
började spinna helt förtroligt. Men vad
skulle han göra med den? Ta den?
Det var nog det enda sättet. Inte
kunde kattstackarn få springa omkring
här och fara illa under julen. Kanske
rent av bli överkörd eller ihjälbiten av
en hund? Men vad skulle mamma
säga? Det kunde nu inte hjälpas. Olle
<94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
