Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 50. 17 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snöflingorna.
— Av G. Aronsson. —
Det blev plötsligt kallare i rymden.
De grå dimmorna skiftade hastigt
färg. De vitnade likt markernas harar
inför vintern. De små snöflingorna
föddes i skyn och började virvla
omkring med vinden. Det blev en lustiger
vals. Helt vita var de, med uddiga
vackra spetsar runt om sina vita liv.
Lätta som små fjun seglade de upp
och ned i rymden. De följde
vindarnas svep, än i långsamt tempo, än i
sprittande virveltakt.
Plötsligt blev det alldeles ljust
omkring dem. Solens strålar silade likt
skiraste silver genom rymderna. De
kände hennes strålar smeka sina lätta
kroppar, men hon ägde inte någon
nämnvärd värme så här års. Inte ett
uns lättare blev de, men tänk så
underbara perspektiv hon öppnade. Det
var, som hade jorden kommit dem
närmare eller rättare de jorden. Hon
såg vit och ullig ut. Det var säkert
deras syskon, som nu gått till vila
därnere. De hade klätt jorden i vackert
vitt täcke, som här och där buktade
upp till mjuka kuddar.
De kände själva, hur de drogs ned
mot marken, men dit ville de inte än.
De ville sväva fria omkring i rymden
ännu en stund. Det var, som hade de
genast blivit bönhörda. Det kom en
liten vind farande.
— Lilla vind tag oss med, ropade
de.
— Skynda på då, svarade vinden
och for vidare.
På vägen svepte de förbi en liten
gosse, som drog en kälke efter sig,
varpå låg fullt med paket. Han var
alldeles röd om kinderna av
ansträngningen. Det var troligen julklappar
till mor och syskonen, gissade de och
smekte gossens röda, varma kinder.
Bara ett ögonblick men ett farligt
sådant. De kände, att de blev lättare,
men just då tog vinden nytt tag,
snodde runt gossen upp genom
skogssti-gen.
På denna kom en hare skuttande
förföljd av en räv. Mitt in i
snöflingorna hoppade den vite och följde med
in i gläntan. Mickel tappade spåren.
— Nu räddade vi dej allt från att
hamna i rävmunnen, skämtade
snöflingorna. Haren stannade och klippte
med de långa öronen.
— Ingen fara direkt, jag klarar
398»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
