“Högt, högt upp till kronan af eken.
Högt, högt,” ropa syskonen små.
Det är dock det bästa af leken
Att högre, blott högre få gå.

“Högt, högt! Se hur körsbären glöda
I glänsande solskenet der!
Högt, högt upp till äpplen, de röda.
Som vinka från grenarne här!”

“Lågt, lågt,” hviskar åter en stämma.
Hvad klang utaf kärlek deri!
“Lågt, lågt, liten Axel och Emma.
Dess mindre skall fallet då bli.”

Ja, säkrast för fall och för fara
De ringa på jorden ju bo.
O, må vi bland dessa då vara
Som helt af Guds godhet bero!