Hur skön står jorden i sin sommarskrud
Med doft och fägring, som hon fått af Gud!
Hvar liten blomma på sitt tysta vis
Förkunnar ju i ödmjukhet hans pris.

Hvar liten fågel sjunger ock förvisst
Guds lof derute på sin gömda qvist,
Hvart litet strå på lägsta tufvan der
Ett vittne om hans makt och godhet är.

Men jag — o, kan jag tanklöst se härpå,
Och lika stum bland allt det sköna gå?
Nej, jag vill höja ock min lofsångs ljud
Och börja att af hjertat prisa Gud.

O, må jag lefva, röras, fröjda mig
I dig, min Gud, och städse blott i dig,
Och sist en gång, din stora nåd till pris,
För evigt blomma i ditt paradis!