“God dag, lilla bofink, hur mår du i dag?
Är buren ej fin och dig riktigt i lag?
Se solen, hur härligt från fästet hon ler,
Dock fattas dig något: du sjunger ej mer!”

— “Ack, käraste, kunnen I det ej förstå:
I finaste bur är jag fånge ändå!
Jag längtar till skogen och nästet i den,
Der hjelplösa ungarna vänta mig än.

Hur kan jag väl sjunga i fångenskap? Säg.
Men finge i frihet jag flyga min väg,
Då skalle der stiga mot blånande sky
En jublande lofsång hvar morgonstund ny.”

— Och dörren till gyllene buren slås opp,
Och sörjande fågeln med nyvaknadt hopp
Nu ilar mot nästet, med ungarna i.
Och nu kan han sjunga, ty nu är han fri.