Han vaktar — vår Trogen,
Sin hjord bort i skogen
Så modig ock käck.
För vargen och räfven,
Ja, björnen väl äfven,
Sen gammalt en skräck.

Och faran han spanar,
Där ingen den anar:
I smygande spår
På soliga fältet,
I skuggande tältet,
I djupaste snår.

Ej en utaf stammen,
Om minst än bland lammen,
Skall fienden få,
Ty allt intill döden
Skall Trogen i nöden
Försvara de små!