Se, min Ellida, med fylda segel
Hon dansar fram öfver insjöns spegel
Och gör så jämna och säkra slag,
Och skeppsbyggmästaren — det är jag!

Dock, ej med en jag väl kunde sluta
Och därför byggde jag än en skuta.
För första gången hon nu går ut
Och hon af mig har fått namnet Rut.

Min lilla syster med ros på kinden
Och mjuk och smeksam, som sommarvinden
Af mor och far har fått namnet Rut
Och därför valde jag det till slut.

Min stora syster följt med till stranden,
Att se om resan till fjärran landen
Skall lyckas bra för min nya båt,
På stiglös farled och okänd stråt.

Och att den lyckas, det se vi redan,
Wi gå till Spanien — och kanske sedan
Till Japan eller Marocko — Nå
Hvart vinden blåser — låt gå, låt gå!