Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barn och biografföreställningar. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och därför får man ej, så gärna man än vill, ha uteslutande
instruktiva saker på dem.
Jo, jag är säker på att biograferna även efter en sådan
rensning i fråga om numren skulle behålla sin nöjeskaraktär. Om
man till omväxling med de ej sällan härliga landskapsbilderna
och intressanta tavlorna från exempelvis industriområdena toge
sport- och leknummer, bilder ur de tama och vilda djurens liv,
vackra sagor eller sägner, sådana berättelser eller romaner av
värde, vilkas huvudinnehåll man kan framställa i en serie bilder
utan att förstöra det, samt slutligen komiska bilder med äkta
humor i — så torde väl föreställningen ha fått tillräcklig karaktär
av nöje.
Men vad som skall göras måste göras snart. Jag tänker
härvidlag alldeles särskilt på barnen. Hade vi lärare tidigare givit
akt på detta våra barns mest älskade nöje, så hade vi kanske
sparat många barn från nervskakande och ohyggliga intryck. Faran
är naturligtvis värst för de barn, som ej bli så omsedda och
övervakade, utan som nu vecka efter vecka ensamma få gå på
biografen.
I skildringen av sitt hem och sin barndom säger Selma
Lagerlöf bland annat, då hon talar om sin farmor, som berättar
den ena sagan efter den andra för dem: »Det var ett härligt liv.
Inga andra barn hade det som vi.» För dem stod en vacker,
förtrollad värld öppen, där de fritt gingo ut och in. — Det är
inte bara den stora sagoförtäljerskan, som varit i den världen.
Alla känna vi nog till den från vår barndom. Det vackraste av
allt vackert i världen är inte så vackert som de ting vi där kunna
få se, och är det ett sunt, normalt barn, så behöver det så litet,
för att dörren skall slås upp på vid gavel ditin. — Jag minns,
hur en annan av våra författarinnor en gång berättade mig, huru
hon som barn uppe på vinden i sitt hem hittade en trasig blå
tallrik. Men den tallriken var det något särskilt med, ty den
hade kommit långt, långt bortifrån, från Indiens land. Den blev
en riktig skatt för den lilla flickan. När hon satte sig ned och
såg på den, såg hon ett härligt, underbart land, äventyrets land,
sagans land. Den ena serien fagra fantasiföreställningar efter den
andra lockade den blå porslinsbiten fram....
Vad göra vi nu i stället med barnen? Jo, vi stänga dörren
till den vackra, förtrollade världen för dem och kasta dem in i
de storas värld, med dess synd, brott, laster, eggande oro, sorg
och spänning. Man må väl fråga sig, hurudana de släkten skola
bli, som så tidigt bliva hemmastadda i den världen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
