Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag kan ta fram hela människor också. Jag kunde ta
fram farfar om jag ville. Eller farmor. Eller vem jag
ville. Men jag tar inte fram någon. Jag vill inte det.
Jag sade en gång någonting om sjörövaren med det
röda skägget. Men jag hann inte säga så mycket. De
berättade genast för mig att det var därför jag sprang.
De sade att jag var rädd för honom. Men så var det inte.
Det huvudet kom fram ibland av sig själv också men det
kunde ju inte komma ut ur sitt hörn. Ibland när man
klämde åt halsen på honom så ögat nästan blev till ett
stort ägg som trängde fram ur huvudet kunde det
kännas otäckt att titta på och det gick ju inte att blunda
heller för han fanns där vare sig jag blundade eller inte
och om jag vände mig bort fanns han fortfarande där
det kunde jag se även om han fanns bakom huvudet på
mig men han kunde inte komma loss och det var otäckt
att titta på honom på ett underligt sätt som pirrade i
magen och nästan kittlade.
Nej det var inte bilderna som gjorde det nödvändigt
att springa. Det var något annat. Det hände saker med
mörkret. Rummet blev mycket stort. Taket försvann
högt över mig och blev borta i tomhet. Mörkret var
stora tomma block. Det jag tänkte blev till något slags
flyttblock. De fanns i mig och runt mig och över mig och
jag andades in dem. Det var som att sjunka under
vattenytan. Det här kunde jag inte förklara. Det fanns
inte ord att beskriva mörkret med. När jag låg i sängen
och tänkte ett ord så var ordet där. Det kunde vara högt
eller lågt. Det kunde vara platt eller tungt eller gult eller
rött men det var där. Det ena ordet sköt in över det
andra och orden bildade pyramider och berg och hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
