Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon kommer in. Hon sitter på sängkanten och försöker
tala till mig. Hon är blond. Hon frågar och frågar. Hon
tar på mig och jag drar mig undan. Hennes
fingertoppar är alldeles kalla. Det ryser i mig när hon tar på mig.
Jag fryser av henne och säger:
— Det är som stora berg med snö på.
— Vaddå? säger hon.
— En alldeles svart himmel och stora höga berg med
snö på och långt borta från ett berg till ett annat och på
vart berg står en människa och man kan se
människorna för det är snö och snön är vit och stjärnorna gnistrar
i snön och på det sättet kan man se att det står
människor uppe på bergen.
— Stackars liten, säger hon.
Jag förstår att det var fel att berätta något för henne.
Hon kan inte se. Hon tar på mig igen och jag drar mig
högre upp i sängen. Nu ser jag bergen helt tydligt trots
att taklampan är tänd. Så här femtio år senare tror jag
att jag vet vilka berg jag sitter och ser. Jag tror det är
H. C. Andersens schweiziska berg som jag gjort större
och ensammare. Nu drar molnen upp bakom bergen
och bildar väldiga kalla figurer och Alva lutar sig
närmare och frågar och frågar, men jag har dragit mig
undan och ser bergen tvärs genom henne och högt
däruppe i mörkret kommer en stor fågel på utspända
vingar. Det är nog en örn. Och stjärnorna gnistrar runt
örnen och nu ropar Gunnar på Alva att främmandet
redan står i dörren och hon går och det blir stilla i
rummet och jag låter örnen svepa förbi tätt intill mig så
jag känner luftdraget mot kinden.
Sedan tar jag bort örnen och tänker på bilar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
