Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting. Eller, rättare sagt, de minnesbilder jag tror
mig ha där är sådana som farmor skapat åt mig. Hon
återkom under åren framåt ständigt till hur jag var
under mina första år då hon helt fick ha hand om mig.
Från femårsåldern och sexarsaldern däremot minns jag
ju mycket. Men ännu på sextiotalet när hon var långt
över åttio och jag gick mot de fyrtio sade hon:
— När vi var inne i Strängnäs och gick på konditoriet
sade fröken som serverade till dig: Vems pojke är du då?
och då svarade du: Jag är farmors Jan. Minns du det?
— Jo, jag vet, sade jag.
— Och när din farfar frågade vem du var svarade du:
Jag är farmors lilla gulligubbe. Minns du det?
— Jo, sade jag.
Om vi inte var ensamma brukade jag säga åt henne
att vara tyst då och om hon börjat gråta, hon hade ju så
lätt att bli rörd, sade jag åt henne att låta bli. Jag tror
jag var den enda som kunde säga det på allvar utan att
hon tog illa vid sig.
Ju äldre hon blev ju mer berättade hon från mina
första år. Hur rar jag varit. Och hur klok jag varit. Och
hur snäll jag varit.
— Du var till stor glädje för oss alla och vi tyckte så
mycket om dig. En gång när du var två år fyllda sade du
plötsligt vid matbordet: Jan äta upp i tak så farmor
rädd och farfar rädd och Mela rädd. Och vi funderade
först alla vad du kunde mena men tillslut förstod vi och
då var du så förtjust. Du menade att du skulle äta så du
nådde upp i taket och då skulle alla bli rädda för dig.
— Du var alltid så full av liv. När du var två och ett
halvt år lämnade jag dig ensam en gång i övre hallen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
