Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över iskanten och komma upp och gå hem. Jag kan få
sådant tag att jag kan häva mig upp. Jag lägger mig
också på rygg mot isen och sparkar flaken och skjuter
mig upp och det finns många sätt att ta sig upp. Jag har
ju gått ner mig många gånger. En natt våren 1946 när
jag skulle över Lejondalssjön vid Bro för att träffa några
flickor gick jag ner mig men då hade jag kniv med mig.
Jag har gått ner mig i råkar och gått ner mig under
kriget när vi jumpade vid Alsten. Ibland när man går
ner sig vet man inte hur man kommer upp. Man gör ett
plötsligt avstamp i vattnet just när man känner att det
brister och så skjuts man upp ur vattnet och hur det
hela gått till förstår man inte. Först går man på isen.
Sedan öppnar sig råken och man går ned. Så skjuts man
upp. Sedan står man på isen igen och är våt ända upp i
håret och sakta börjar så vätan tränga igenom kläderna
och man fryser och springer mot stranden.
Men man kan också säga att jag inte tog mig upp. Att
jag inte kunde ta mig upp. Strömmen föste in mig under
isen och sedan var jag borta.
Allting är mycket tydligt fram till dess jag skall upp
ur vattnet. Man kan mena att det är alltför tydligt. Så
detaljskarp är inte den riktiga verkligheten. Men jag
jumpade och jag jumpade faktiskt också den vårvintern
1934 trots att det inte var många som gjorde det och jag
gick ner mig med teddybjörnspälsen och det var sista
gången jag använde den.
Men redan den våren började jag undra om jag inte
drunknat. Om inte det hela var så tydligt och klart för
att det var det sista jag mindes. Det sades ju att det var
så. Jag läste också hur ögat just i dödsögonblicket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
