Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sprakade ur kontakterna. Blåvita gnistor slog fram och
blixten fräste förbi helt nära och följdes nästan
omedelbart av knallen. Nu var det över oss och denna gång
vräkte regnet ned och trummade mot rutorna och det
flammade framme på åkrarnas scen och det dånade så
det skalv i huset och jag var mycket lycklig. Luften
smakade annorlunda nu när åskan gick och det var ett
storslaget panorama som utbredde sig för mina ögon
när jag såg ut över landskapet. Den väldiga rymden
upplystes av elektriciteten i luften och genom
regnslöjorna över åkrarna.
Jag hade ju lärt mig att stänga fönstren ordentligt och
skjuta spjällen så man inte skulle dra in blixten i
rummet. Farmor brukade berätta om kulblixtar som
rullat fram genom rummen. Själv hade jag ingen sett.
Det skulle dröja till 1941 när jag bodde med Elsa och
Gösta på Viggeby. Då fräste en kulblixt fram genom
rummet. Den sprang ut ur väggkontakten och var en
blåvit kula, ett klot, en ballong som slog först hit och
sedan dit och gjorde svarta spår efter sig till dess den
sprängde ut genom den öppna dörren till köket där den
försvann. Men inte ens då var jag rädd. Det var bara
spännande och fast andra blev rädda och några så
rädda att de svettades och blev kallklibbiga när det
åskade tyckte jag alltid att det var roligt. Det var en
glädje inuti att se blixten och höra dånet och känna hur
det strök och sprakade över nackhåren.
Efteråt gick jag ut. Gruset på gårdsplanen var vått.
Jag kunde ta det med tårna och sprätta iväg det. Det
var svalt och nästan kyligt i luften. Fåglarna talade med
varandra efter ovädret och jag kröp in till Träff i kojan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
