Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En annan värld - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när man firat ned mig och jag ropat och bönfallit dem
däruppe att spara mitt liv. Jag såg mot ljuset och såg då
de goda grannarnas och vännernas och släktingarnas,
de ingifta, huvuden däruppe mot den blå himlen och de
stirrade alla ner på mig när de sakta firade ned mig. Jag
kunde inte se deras minspel för ansiktena låg i skugga.
Jag såg bara en krans av huvuden runt öppningen och
tyckte det blänkte av ögon i vännernas och
släktingarnas skuggade ansikten. Jag hängde i repen och sakta
släppte släktingarna ner mig och i ljuset från öppningen
såg jag alla de döda under mig. De låg som på parad
därnere. Fast ut i hålan mot ljuskäglans rand tycktes
kropparna sönderslitna. Ja, de multnande resterna var
kringspridda som om stora djur slitit i dem. Jag försökte
klamra mig fast i repen och kunna följa med upp och
rädda mig men mina grannar och ingifta släktingar de
bara ryckte mycket hårt i repen, först en gång lite
prövande och sedan med ett samfällt häftigt ryck en
andra gång så fingrarna släppte greppet och jag
tumlade bakåt mot min döda hustru och så såg jag repen
sakta försvinna uppåt mot den blå himlarundeln och
med ett brak föll stenen så åter på plats och det blev
svart runt mig.
Överallt där jag sedan famlat fram i hålans mörker
hade jag snubblat över lik. Några var redan helt
förmultnade och det som varit en skalle föll sönder till stoft
mellan mina fingrar. Hålan var ett benhus. Den som
kommit hit ned kunde låta hoppet fara. Jag var levande
begraven bland alla de döda. Själv är också jag snart
död hade jag tänkt när stenen lades över himlahålet.
Det stank runt mig. Det måste ha tagit mig lång tid att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
