Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappar hela vägen där fram.
— Nu bestämmer du, sade hon.
Nere på Fem och Ten-cent storen snett emot
biografen Nemo några block nedåt på Broadway hade jag
hittat inklistringsböcker när vi var inne för
slutpackningen innan vi skulle till sommarnöjet. De var inte
särskilt snygga. De var glansiga och embossed with
flow-ers i relief. SCRAP BOOK stod det också snett över
pärmarna med snirklade bokstäver. Men de var billiga
och jag köpte två gröna och två svarta. En av de svarta
gav jag titeln: "Prototype material". Det skrev jag med
bred rödpenna på första sidan och ritade en blå ram
kring. Sedan började jag klistra. Först hade jag klistrat
in en allmän sparplan för hela Long Island
railroadnetworket som jag klippt ut ur tidtabellen. Därefter tog jag
sektion för sektion med stationer och industrier.
Allteftersom ritade jag sedan spårplaner för var station vi
besökte Karna och jag. Och när vi kommit hem efter
järnvägsutflykterna gick jag in i det lilla mörkrummet
jag gjort i ordning under trappen och framkallade
bilderna. Sedan ritade jag rent spårplanen för just den
stationen och den industrin och klistrade in
fotografierna där de skulle sitta.
Men när jag varit uppe i tvillingstäderna och var på
väg till Chicago igen var jag inte nöjd med Long Island
längre. Där hade jag sett större industrier än vad Miss
Evans brukade ta oss till. Mer bullrande och bråkiga
och riktigt blodiga också som slakterierna. Jag ville
därför nu göra något som var riktigare, rökigare, mer
gammalt tegel och sådant och hittade på Rusty Springs för
det var inte möjligt att bygga ens en modell av Chicago.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
