Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det gick inte. De tyckte heller inte om att jag
bevisat att det gick att ordna så jag kunde stanna. De
var upprörda över att jag ringt runt. Jag hade gått
bakom ryggen på dem. Resan var hemlig.
— Du får aldrig berätta något om oss för andra. Du
får aldrig tala med några andra om familjen, sade Alva.
Det vet du ju. Aldrig!
— Den där fånigheten att du skall vara kvar i Amerika
är ingenting att diskutera, sade Gunnar.
Och de sade nej till allting som jag visade att jag
kunde ordna. Det som var beslutat var beslutat. Det
kunde inte ändras på bara för min skull.
Alva kom in till mig i rummet sedan. Hon började
tala om hur mycket jag egentligen längtade till Sverige
och Stockholm och Bromma och alla vänner. Hon visste
hur det var. Jag längtade så mycket att jag skämdes för
min egen längtan och det var därför jag sagt Gunnar att
jag ville stanna i Amerika. Jag hade gjort honom ledsen.
Han oroade sig. När jag inte svarade henne utan
fortsatte att läsa den detektivromanjag fått låna av Nelson,
"Warrant for X" av Philip MacDonald, och inte ens
tittade upp när hon talade till mig eller överhuvudtaget
visade något tecken på att jag märkt att hon kommit in i
rummet då blev hon plötsligt blank i rösten. Hon
berättade för mig att jag var prepubertalt trotsig. Sedan
bytte hon röst en gång till och sade mjukt att det var inget
jag skulle oroa mig över, det berodde nog mest på att
man gett mig sköldkörtelpreparat mot min fetma. Men
nu skulle jag få komma hem till mina egna vänner igen
och då skulle jag komma i normala gängor igen. Hon
förstod mig, sade hon också. När nyheter kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
