Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plötsligt blir man så där stängd som jag var nu. Det vore
bättre för mig om jag visade min ledsnad och tillät mig
själv att gråta lite. Hon förstod hur det kändes för mig.
Sedan kunde jag börja packa när det lättat. Innerst inne
visste jag ju att jag ville hem till Sverige. Hon försökte
till och med ta mig på huvudet så det gick is genom
skuldrorna ner i ryggen. Men inte med ett andetag
visade jag att jag märkt att hon fanns i rummet. Skulle hon
komma och säga att jag egentligen längtade till Sverige!
För det gjorde jag inte. Jag var amerikan. Efter en
stund reste jag mig ur stolen, lade ifrån mig boken och
gick ut i deras lägenhet och genom korridoren och
öppnade dörren och fram till henne där hon satt vid sitt
skrivbord och tittade henne rätt in i ögonen och sade att
jag inte hörde till deras familj längre och att jag inte
brydde mig om dem vad de än sade och att jag inte var
med längre. Sedan vände jag, drog igen dörren bakom
mig, gick korridoren fram till mitt rum, stängde dörren
om mig och fortsatte att läsa och stängde sedan av
öronen så jag slapp höra fast hon kom efter mig, öppnade
dörren och stod där på golvet och talade och viftade
med händerna.
— Du måste tala reson med honom, sade Alva till
Gunnar sedan på kvällen, då när jag vägrat börja packa
och stått framför dem än en gång och sagt dem att jag
tänkte stanna vad de än gjorde och sade.
— Visst går det att ordna så du kan stanna och nog
skulle vi ha råd, men det är inte det som är frågan, sade
Gunnar. Det är en fråga om moral. Vi är av bondeätt,
vi flyr inte landet i farans stund. Det skulle inte bara se
illa ut för folk om vi lämnade dig här i Amerika när det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
