Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med nu när du håller på att bli så stor att man kan
resonera förnuftigt med dig. Du måste visa dig så klok
som du innerst inne är. Jag vet ju att man kan tala till
dig som en vuxen och att du är värdig detta förtroende.
But then I protested and said that det inte var dem
och deras honour och deras parti och deras ställning i
Sverige det rörde sig om utan mig och mitt liv och att de
ju själva gått med på att jag blev immigrant och
lämnade Sverige för gott och att jag nu med deras hjälp
faktiskt redan var amerikan med mina first papers och
därför krävde att få vara kvar i Amerika och att jag inte
ville offras för deras skull. Jag ville vara kvar här i
Amerika där jag nu hörde hemma och jag sade allt
detta på engelska till dem för att visa att jag alls inte var
någon svensk längre utan amerikan. Jag hade aldrig
sagt så mycket så öppet till dem tidigare och jag visste
att Gunnar skulle bli arg men jag brydde mig inte om
det längre utan sade rakt ut till dem precis vad jag
tänkte för det var hopplöst allting i alla fall.
— Jag är en egen människa, sade jag.
Då tog Gunnar mig om nacken och ruskade mig.
— Vet hut! sade han.
Han höll mig hårt om nacken fast hur hårt det
låtsade han inte om inför de andra som stod i en halvcirkel
kring oss och tittade på, Alva, Sissela och Kaj, utan han
låtsades bara att det var på lek allting när han ruskade
mig och sedan skrattade han därför och sade:
— Du skall inte mopsa dig. Din vilja växer ännu några
år i skogen lille vän.
Han klämde till lite mer och jag försökte komma åt
att sparka på honom men nådde inte fram. Hans armar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
