Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om just denna gatstump och dess betydelse hade inlett
med att tala om hur skeppet Tyger brann för
trehundra tjugosex år sedan och kaptenen och besättningen tog
sin tillflykt hit och därefter mest talat om hur No. 52
Broadway visat världen the feasibility of skeleton steel
construction. Den längesedan rivna byggnaden var
enligt honom därför viktigare än både Cunard Building
och Standard Oils väldiga kontor. Nu när jag går ser
jag uppåt staden och den har blivit en skog av
skyskrapor under detta halvsekel och jag passerar the Adams
Express Building och där vid Wall Street står
bankirernas stora palats; the Irving Trust Building och the
First National Bank. Därinne sitter de lutade mot
varandra över blanka skrivbord och planerar för att få med
oss i det europeiska kriget. Och jag går vidare up-town
förbi the Woolworth Building som för tjugosex år sedan
var högst i världen med sina 792 fot. Och det finns
ingen sådan stad i hela världen som den där jag nu går
hemåt.
Men där tog det slut ty så var det inte. Och det hade
inte blivit bättre om jag berättat om min hemvandring
som en ticker-tape parade som jag nästan tänkt göra ett
tag. Påhitt! Det var bara inte så att jag gick där eller
kunde gå där nu. Och det hjälper ju då inte att fantisera
eller ens att ljuda ut det. Det skulle aldrig bli så mer.
Det var morgon nu och dimman hade lyft. Däcket
var fortfarande tomt. Jag vände mig om och gick ner
mot min hytt.
— Det är över nu allting, sade jag.
Sedan låg jag i min koj och läste Mark Twain om det
hemska tyska språket och skrattade så jag kiknade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
