Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle jag inte se nu när det var folk runtomkring och
jag sade nej! nej! nej! tyst till mig själv för att byta
tankar ty det där var i höstas och det var i New York
och här var det maj månad i Stockholm och
journalisterna var samlade och där satt hela familjen Myrdal för
att förevisa sig: Gunnar, Alva, Sissela och Kaj. Själv
satt jag också med där bredvid dem och log. Jag hade
hämtats till presskonferensen från hotellrummet. Först
hade de sänt en städerska efter mig. Men hon fick inte
ut mig ur rummet. Jag läste, sade jag och det gjorde jag
ju också. Och jag sade det hövligt för det var inte
hennes fel att man skickat henne efter mig. Det var Walter
Scotts "Quentin Durward" som jag tagit fram ur
rockfickan och börjat läsa om igen redan sista timmen på
planet från Petsamo. Sedan kom Alva och hon skulle
försöka tala med mig. Hon ville lirka hörde jag:
— Det ser så illa ut om du inte är med!
Men inte heller hon hade fått ut mig. Inte fått upp
dörren ens. Trots att den var olåst. Hon rådde inte på
mig längre. Jag hade vetat att hon skulle skickas efter
mig för att hämta ut mig när städerskan inte lyckats.
Jag hade därför lagt ifrån mig boken uppslagen på
nattduksbordet och ställt mig beredd vid den olåsta dörren.
Man hade inte låtit mig ha nyckeln till hotellrummet
just för att jag inte skulle kunna låsa om mig. Ända
sedan jag börjat låsa om mig för att få vara i fred hade
man alltid brukat ta nycklarna redan från början när vi
kom till ett nytt ställe. På båten hade de inte kunnat
göra det. Där gick dörren att regla inifrån så att de hade
måst hämta något befäl med särskild nyckel för att få
upp den om de velat bryta sig in. Det ville de inte. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
