Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöver inte skämmas för att minnas att också vårt exempel
därför betytt något i den stora förnyelsen.
— Skulle vi ha inspirerat Roosevelt till den nya given,
menar professorn? sade han med pomada i håret.
— Det vore nog att förhäva sig, sade Gunnar. Sverige
är trots allt en mycket liten groda i den stora dammen
och vi bör nog inte blåsa upp oss så mycket att man nu
får syn på oss i onödan.
Alla skrattade. Och vad journalisterna än säger när
de frågar och vad de än sedan skriver i sina tidningar
kan ju ingen, inte ens Alva och Gunnar, veta vad de
sitter där och tänker för sig själva innerst inne, tänkte
jag. Hela tiden fortsatte jag att le och kanske skrev de
på anteckningsblocken med mycket liten stil längst ned
på sidan att Gunnar egentligen bara sagt att det en
gång funnits a blue trip slip for an eight-cent fare!
Nu när Gunnar tystnat talade Sissela. Gunnar och
Alva nickade uppmuntrande mot henne när hon stod
upp och talade till pressen och hennes röst var som
Alvas nästan fast den var mindre förstås. Hon var ju
inte riktigt sex år ännu. Men hon var den av barnen
som talade när vi mötte journalister. Gunnar höll
handen på min axel, varnande. Jag visste vad som skulle
hända sedan, efteråt, om jag började tala till
journalisterna och sade rakt ut vad Gunnar och Alva trodde jag
tänkte säga om jag fick chansen så jag bara fortsatte att
le.
— Det är så rent det här landet, sade Sissela. Det är
inte så där mycket skräp och smuts överallt som i
Amerika.
Alva skrattade. Det klingade i rummet. Hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
