Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tummen mot de sönderskjutna stubbarna i det som en gång
varit en ekskog. Då slog en granat ner tätt intill.
Jag såg att Nelson hade fått kinden uppsliten av
shrapnel, men det var ingenting att bry sig om menade
han och förbandsplatsen var i alla fall långt bakom oss.
— Just a small scratch, säger han. Men jag ser att det
blöder mycket. Vapenrocken är alldeles blodig och hans
ansikte är vitt av smärta och jag kan se ända in i
käkbenet på honom. Han kommer inte att klara dagen. Men
han var a good guy. Vi kommer att minnas honom vi
överlevande när vi sitter på skithuset och röker och
talar om kamrater som redan gått vidare. Men Nelson
låtsas som om han skall få leva.
Då kommer sergeanten krypande upp. Han vrålar
något. Men det han säger hörs inte i det tilltagande
kanondånet som tycks stiga mot crescendo. Han viftar
och vi reser oss motvilligt och springer hukande för att
inte träffas av kulorna som viner förbi. Vi kastar oss
sedan ned igen och märker att tyskarna nu börjat skjuta
in sig på oss med sina granatkastare. Jag hör det dova
ljudet av krevaderna helt nära. Det sprutar grus och
sand över mig. Jag tar fram spaden och gräver en
skyddsgrop. Någonting kommer nedrullande över
kanten som en lerig potatissäck. Det är sergeanten. Han är
redan död. Jag blir blodig om händerna när jag tar fram
hans plånbok.
— Han var OK, viskar Nelson som redan är a goner.
— Ja, säger jag, jag skickar hans sista brev tillbaka till
frun i Willmar.
Nelson är alltför svag för att kunna svara nu och jag
tänker på vad jag skall skriva till hans föräldrar. Något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
