Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amerika och blev framgångsrik i Minnesota där han fått ett
långt liv och levde än och den andre misslyckats, han
tog sig till Texas där det gick över styr för honom och
sedan dog han ung här på östkusten, kanske i ett försök
att ta sig hem till Solvarbo igen. Fortfarande vet jag inte
riktigt hur det gick illa för honom eller ens om han var
gift och om han hade barn och om jag alltså har
sysslingar i den grenen också. Och jag vet inte hur han dog. Bara
att han dog och att det var i New York under det stora
kriget. Men jag funderade ibland på denne
grandonkel Johan när jag gick på gatorna i Lower
Manhattan. Han hade kanske gått här och inte vetat någon
levandes råd, tänkte jag. Och särskilt tänkte jag på
honom när den där svenske bokhållaren kom till oss på
Riverside Drive strax före jul i vintras när jag höll på att
packa för resan västerut. Han ville ha hjälp att komma
hem till Sverige. Han hade ett osäkert leende och kröp
lite med kroppen när han hälsade och tog i hand. När
han sagt sitt amerikanska namn lade han till:
— John, det är Johan alltså för egentligen är jag från
Sundbyberg.
— Han har suttit inne, sade Gunnar när han gått. Det
syns på dem.
Han hängde sig sedan på kvällen, det stod i New
York Times. Det var i Central Park han hängt sig då
strax före jul, två dagar innan jag reste till Chicago på
väg till Minnesota.
— Han var en svag stackare, sade Gunnar på väg till
stationen med mig. Och den som inte förmår ta sig själv
i kragen kan ingen hjälpa.
Grandonkel Albert hade det i alla fall gått mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
