Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon skulle märka det.
Eloise stod fortfarande rakt framför mig och
skrattade som innan och visade fram sina kerubknän. Men det
där med keruber var bara fånigt. Knän blir sådana om
man försöker böja benen åt fel håll, böja knäna bakåt.
Det blir gropar och valkar och om ljuset faller från
sidan kan man tycka sig se ett ansikte. Det är ungefär
som att se ansikten i fuktfläckar på tapeter eller i
plywoodskivor om ådringen är sådan. I plywoodväggen i
Äppelviken hade jag haft ett helt vikingahuvud med
hjälm och allt att se på och fantisera med när jag ville.
Jag hade också sett det där om knäna i "Life". Det hade
stått om det i flera nummer redan. Folk hade skickat in
foton av sina barn eller sina syskon och alla hade de
kerubknän. Det var ungefär som när tidningen visade
fotografier av andar. Conan Doyle hade trott på
ectoplasma och sådant. Fotografer brukade lura honom
med olika trick. Det hade jag läst om i "Allers" redan när
jag bodde i Sverige men här låtsades "Life" som om det
var på riktigt och visade hans fotografier av olika spöken.
Jag ser Eloise stå där och skratta. Jag ser hennes
händer, hon har samlat kjolfållen i dem och visar sina
knän. Hon har en så märkvärdigt gyllengul hud och
hon har små blonda fjun på benen; de glittrar i ljuset
ovanför de vita knästrumporna. Jag ser rakt på henne
och hon är inte skär eller vit eller knottrig i huden och
när man tar henne i hand är handen fast och varm. Och
jag ser henne rätt in i ögonen. Rätt ner i det svarta,
pupillerna hennes som öppnar sig när jag ser in i dem
fast jag aldrig brukar göra så eller låta någon se in i mig.
Det är ju inte så att det går ut synstrålar från ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
