Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kanske satt hon och Robert och tuggade Kellog’s Pep
med 30 procent kli i hemlighet. Mot trög mage alltså.
Sedan satt de på varsitt dass och sket. Kanske. Jag hade
från Amerika tagit med ett paket som man kunde göra
riktig Butterscotchpudding med också. Men det visste
faster Greta inte om; det paketet hade jag undangömt.
Fick hon tag i det skulle hon bara säga att om man inte
tog en pint mjölk utan flera liter mjölk när man skulle
koka krämen då skulle den kunna räcka till alla. Och
det var inte det att jag var snål. Jag kunde tänka mig
koka den som den skulle kokas och att dela lika så att vi
alla sedan bara fick en liten klick pudding var. Men jag
ville att det vi fick skulle vara riktigt, med riktig färg och
rätt konsistens och smaka som det skulle smaka. Sådant
förstod de inte. Därför gömde jag paketet.
Småkusinerna runt mig hade smackat när de åt. Jag
hade suttit med gröten framför mig och tack gode Gud
för att jag fått synen åter för i går såg jag varken smör
eller ost på brödet men i dag ser jag tallriken genom
mjölken. Men sade jag det högt så Greta hörde det då
vore jag oförskämd och överklass och dessutom förstode
jag inte att det var krig och hur trodde jag att barn i
Frankrike hade det nu när de tyska trupperna ryckt in i
landet. Jag såg på henne där hon stod i dörren och
blickade ut över oss och jag visste innerligt väl varje ord
hon skulle säga mig om jag sade henne vad jag tänkte.
För det mesta behövde jag ingenting säga till någon av
dem, jag visste ju i förväg och kunde därför höra allt
som skulle sägas. Kunde lika bra gäspa och tiga. Mina
småsystrar skrattade och skrek. Kusinerna dunkade
med skedarna på bordet. Och ett kort ögonblick hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
