Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kunde se rakt på henne utan att någon märkte det
— som om hon var en bild — kunde jag se kroppen
under kläderna. Jag sträckte fram handen mot det
mörka håret som blåst ut för att känna på det, för att lyfta
på det och se hennes ansikte, men hon fanns inne i deras
tid som gick många tusen gånger långsammare än min
tid, håret var som en matta av sten. Hennes ansikte var
gömt av ett mörkt stensvall. När jag lade min hand på
hennes kjol var det blå kjoltyget som pansarplåt och när
jag kände på hennes hud var den alldeles hård och
iskall som rostfritt stål. Hennes läppar var som röd
marmor mot mina fingertoppar när jag rörde vid dem.
Jag gick runt i trädgården och tittade på kvinnorna.
Och en kväll när jag satt inne i Karnas rum och jag
pratat med Karna om vad vi gjorde med flickorna när
de var uppe i vår hemliga koja under the Riverside
Drive viaduct vid 125th Street då skrattade hon och
sade:
— Vet du Jan du påminner mig om när Kalle gick på
varuhus och handlade.
— Men Karna då! sade Ingrid, som just kom in i
rummet.
— Vad då? sade jag, berätta!
— Jo en dag när han Kalle kom in i varuhuset frågade
han efter någonting som fanns högst uppe under taket i
en låda och Ada som expedierade honom klättrade då
upp på stegen för att ta ned det och Kalle lutade sig
fram och såg upp efter henne där hon klättrade i stegen.
— Karna! sade Ingrid.
— Det dör han inte av att höra, sade Karna. Du
känner inte Jan som jag. I varje fall tittade Kalle upp efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
