Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterord - Efterskrift till En annan värld, 1984
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Broadway vid 120th Street. Men den uppgiften tycks
mig lika konstig som det mesta Alva Myrdal berättar
om mig.
Att ”de två äldre barnen” – alltså jag som var elva på
det tolfte och min syster Sissela som då inte hade fyllt
fyra år ännu – skulle ha gått i samma skola hösten 1938
finner jag i sig helt otroligt. Och jag tror att min
minnesbild är rimligare.
Men det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver
ingen biografi. Jag skriver en berättelse om en elvaåring
som vänder sig in i en annan värld. Det är i det
sammanhanget skolan intresserar mig. Frågan om
hembiträdets serveringsförkläde är alltså lika likgiltig för
berättelsens värde som skolans namn. Det jag skildrar är
en övertypisk uppväxt. Men det är ingen abstrakt
uppväxt. Jag beskriver en bestämd elvaåring. Jag menar
också att jag förmår skriva en direktare och därmed
sannare barnskildring än många andra, än de flesta
andra, ty jag lät dörrarna stå öppna när jag växte upp.
De rummen är därför inte stängda. Jag kan gå in i dem
och vet hur där ser ut. Jag känner sådana som i intervjuer
och artiklar offentligt ljuger sig en passande
barndom. Men kanske ljuger de inte; kanske har de förlåtit
och sedan fantiserat sig en lämplig barndom att minnas
och skriver den och trycker den. Men då jag inte förlåtit
har jag heller inte glömt.
Det går inte att skriva ”i allmänhet”. Jag kan skriva
denna berättelse genom att på en gång ha varit denna
elvaåring och alltså kunna se med hans ögon och inte
längre vara denna elvaåring och alltså kunna utnyttja
honom helt utan hänsyn. Han skulle ju aldrig erkänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
