Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antikens fulla, naiva visshet om det kroppsligas
betydelse. Redan inom senantiken – hos Sokrates, hos
Plato – såg själen ned på kroppen; renässansen sökte
försona dem, men den var tyvärr ej nog from – fräck
var den tillräckligt – för att lyckas i en uppgift, för
hvilken man, som Goethe säger om sig själf, måste
vara både fräck och from. Först nu, sedan man vet
huru själ och kropp uppbygga eller undergräfva
hvarandra, börjar man återfå en andra, högre oskuld i
fråga om kroppslighetens helgd och rätt.
En dansk författare har betonat huru det
mosaiska sjette budet gått i spillror, sedan man insett
att äktenskapet endast är en tillfällig social form för
två människors samlif och arten af samlifvet det
etiskt afgörande. Inom moralen försiggår en allmän
förskjutning från de objektiva lagar, hvilka befalla
och tvinga, till den subjektiva grundval från hvilken
handlingarna utgå. Etiken blir således karaktärens,
sinnelagets etik. Man fordrar, frikänner och dömer
efter individens inre beskaffenhet och man kallar ej
gärna den handling omoralisk, som blott i yttre
hänseende öfverensstämmer med eller strider mot en lag.
I hvarje särskildt förhållande afgör man enligt
individens inre tillstånd. Och tillämpar man detta på
äktenskapet, då finner man för det första att denna form
ej är en garanti för att det rätta könsliga sinnelaget
är för handen. Detta kan finnas lika väl utom som
inom äktenskapet, och många fina och allvarliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
