Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är nämligen icke genom en följd af lätt
brutna och lätt knutna förbindelser, man bereder sig
för den stora kärlekens lycka. Den frivilliga troheten
är ett adelsmärke, emedan den förutsätter viljan att
sammansluta sig omkring sitt lifsinnehålls kärna,
emedan den innebär enheten med ens eget innersta
jag! Detta gäller om den erotiska troheten som om
all annan trohet. Först när kärleken blir
hvardagarnas fromhet och helgdagsstundernas andakt; när den
vårdas under en ständig själens vakenhet; när den
medför en oaflåtlig personlighetens stegring – eller
hvarför ej bruka det gamla sköna ordet helgelse? –
då är kärleken stor. Då äger den äfven en högre rätt
än en tidigare förbindelse, emedan den då just innebär
troheten mot vårt eget högsta jag. Men öfverallt, där
den ej får denna karaktär, har den ej heller denna
rätt. Den är då en liten känsla, äfven om den
förskönas genom en stor lidelse. Och de barn, hvilka
födas af flyktiga förbindelser, blifva ofta lika halfva som
deras ursprung varit. »Den stora kärleken är,» som en
ung läkare nyligen skref, »endast den, hvilken griper så
djupt, att man efter dess saknande icke längre blir
ett helt utan hälften af ett helt, ehuru naturen har
skyddat släktet mot förintelse genom att gifva
möjligheten att älska mer än en gång. Men hvilket naturens
ideal är – därom kunna vi ej tveka! Den ras, som
skulle uppstå, i fall unga män och kvinnor ägde
möjlighet att förenas när den första kärleken griper dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
