- Project Runeberg -  Barnets århundrade II /
27

(1912) Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Uppfostran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och opersonligt ämne, vilket kan formas och omformas
i uppfostrarens hand! Man slår det och tror att verkan
av slagen sluta med den stund, då man »gjorde barnet
gott» med denna kraftiga minnesbeta, som skall
hindra det att framdeles göra illa. Man anar ej att
detta våldsamma ingrepp i barnets fysiska och
psykiska liv kan erhålla livslånga verkningar.

Redan på 1840-talet framhöll en auktoritet[1] att
riset är ett av de verksammaste sexuellt stimulerande
medel. Medeltidens självgisslande medförde som
bekant dylika verkningar. Och om även denna följd ej
uppstår, kränker agan i dess råaste form barnets
kroppsliga blygsel, som det för utvecklingen av
kyskhetskänslan framför allt gäller att bevara. Den far,
som agar sin dotter, förtjänar, att en gång se henne
»fallen», eftersom han själv kränkt hennes instinkt
av kroppslig helgd, den instinkt, som redan hos det
lilla barnet kan vara lidelsefullt djup. Endast när
varje kränkning av denna helgd — vare sig genom
slag eller påtvungna smekningar — väcker ett
energiskt, instinktivt motstånd, är barnets natur stolt och
kysk. De barn, som slå igen när de bli slagna, äro
av alla de mest löftesgivande.

Otaliga äro de fall där kroppsstraffet gjort en
obotlig skada, vilken uppfostraren ej anar, medan
han triumferande framhåller huru agan »hjälpt» i det
åsyftade fallet. De flesta vuxna omtala visserligen
huru agan i ett och annat avseende skadat dem
själva. Men när de sedan bli uppfostrare lita de
dock på agans fristående verkan. Amalia v. Imhoff,
som i ett av sina ännu otryckta brev till E. G. Geijer
påminner honom om den skada, han för egen del
kände sig ha haft av detta straffsätt, ber honom ej
glömma denna sin egen erfarenhet, när han nu i
sin ordning skall uppfostra. En sådan
tillbakablickande eftertanke vore för alla uppfostrare minst lika
betydelsefull som den framåtblickande.


[1] Se skriften Vår tids ungdom av Israel Hvasser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:29:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/barnets2/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free