Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan då jag vid fem år av en stor syklump
danade ett lindebarn, som genom sin tyngd gav det
lyckliggörande verklighetsintrycket av moderlig möda,
började jag begrunda mina framtida barns uppfostran!
Då som nu innebar mitt ideal av uppfostran att barn
skola ha roligt och ej behöva vara rädda. Fruktan
är barndomens olycka och barnets lidanden
fördubblas genom den halvmedvetna motsatsen mellan
barnets gränslösa lyckomöjligheter och verklighetens
behandling av dessa möjligheter. Man kan visserligen
svara att livet under alla åldrar är grymt i sin
behandling av våra lyckomöjligheter. Men skillnaden
är oerhörd mellan de vuxnas lidanden genom tillvaron
och barnens lidanden genom de vuxna. Barnet vill
icke resignera under lidanden, dem det känner att
uppfostraren ådrager det. Och ju mer upproriskt
barnet är mot det icke nödvändiga lidandet, dess bättre.
Ty troligen skall det då en gång drivas att för sig
själv och andra söka omdana livets hårda
nödvändigheter.
Den diktare, som i vårt land ägt den djupaste
intuitionen för barnets väsen — och i följd därav den
djupaste vördnaden för detsamma — skrev en gång:
Vi ana furstar
där barn vi blicke,
men vuxna kungar
vi finna icke!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
