Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släkt anlagen kulminerat i ett sekularsnille, då blir
detta antingen barnlöst eller dess barn ej blott vanliga
utan ofta obetydliga – vare sig att naturen uttömt
sin alstringskraft i den stora personligheten eller, som
man ofta antar, att dennes skapande kraft i andlig
riktning förringar skaparkraften i fråga om släktet.
I samband med ärftlighetsfrågan står den om
rasernas utveckling. Redan i början af Origin of Species
har Darwin visat hur väsentlig den rena
härstamningen är för alstrandet af en »ädel» ras och på denna
erfarenhet stöder sig en nutidsförfattare[1] hvilken
framhållit judarna som det typiska exemplet på den rena
rasens styrka, en tankegång som en af judendomens
främste representanter, Disraéli, äfven uttryckt med
orden: »ras är allt: det finns ingen annan sanning, och
hvarje ras, som sorglöst tillåter blodblandning går
under». Andra vetenskapsmän åter anse vissa
rasblandningar i hög grad gynnsamma för afkomman.
En finsk sociolog[2] har väl motiverat den
betydelse, skönheten erhållit för kärleken och sålunda
för rasen, genom att framhålla huru människan som
kroppslig skönhet uppfattat den fulla utvecklingen af
alla de drag, hvilka gifva den mänskliga organismen
i allmänhet, de båda könen i synnerhet och rasen i
främsta rummet dess prägel. Han anser detta bero
därpå, att individer med dessa drag just äro de bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
