Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under fjolåret har en dikt ljudit öfver hela den
nya världen, från Canada till öarna i Stilla oceanen.
Dess författare[1] blef inspirerad af Millet’s enkla och
underbara tafla, Mannen med hackan, jordarbetaren,
som med böjd rygg och ena handen hvilande på den
andra, står stödd mot hackans handtag. Millet har i
honom förevigat det uttryck, man så ofta ser hos
gamla arbetare, i synnerhet utslitna torpare. Tomt,
intetsägande, slocknadt i afseende å det mänskliga,
möter man hos dem endast det tåliga träldjurets blick.
Ty medan det måttliga arbetet förädlar djuret i
människan, dödar det omåttliga arbetet människan i djuret.
Millet’s tafla blef för diktaren, som själf varit en
kroppsarbetets slaf, en uppenbarelse, konstens eviga
typ af människans urartning, när hon från barndomen
går böjd under arbetsoket. Och i strof efter strof af
den storslagna dikten skildrar han »detta ting, som
ej sörjer och aldrig hoppas, denna slocknade själ,
för hvilken Plato och Plejaderna, morgonrodnaden och
rosen, alla andens och naturens rikedomar äro intet!»
Diktaren spörjer härskare, mästare och regenter huru
de ämna återgifva detta ting dess själ, återskänka åt
det musiken och drömmen? Hvad, spörjer han, skall
det varda af alla dem, hvilka gjorde detta väsen till
hvad det nu är, när denna fasans stämma efter
årtusendens tystnad en gång skall svara Gud på frågan
hvad som blifvit af dess själ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
