Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaparvishet, huru den tvärtom är »själfgjord» under
otaliga långsamma försök – utvecklas könslifvet. Från
vissa väsens nödvändiga offerdöd för att alstra,
kommer man fram till den lefvande honans omsorg för
den ännu ofödda afkomman; från den blinda driften
når man fram till de, med hjärnans ökning allt
intressantare, »kärleksfenomenen» inom djurvärlden. Från
djurföräldrarnas öfvergifvande af ungarna, sedan de
äro födda, når man fram till deras ömma omsorger
om dem så länge dessa omsorger behöfvas. Från
den vilda spindelhonan – som ännu tvekar ifall hon
ej kallblodigt skall slakta och förtära hanen, hvilken
närmar sig henne, men sedan hon blifvit mor till
sitt sista andedrag vakar öfver barnens
spindelväfsvagga – går vägen upp till madonnan!
Under denna utveckling inträda moment, hvilka
tyckas tyda på en ökad skilsmässa mellan könen, en
börjande upplösning af äktenskapet. Sålunda finner
man hos spiggen fientlighet mellan hane och hona;
hos honan fullkomlig likgiltighet för afkomman och
all föräldravård uteslutande på hanens sida. Men
dessa företeelser bilda endast bryggan till en högre
återförening af könen, till ett närmare samarbete
för afkomman, ett samarbete, hvilket motverkar den
genom individualiseringen framkallade isolering, som
under ett visst utvecklingsstadium tyckes vara den
högre utvecklingens villkor. Könens inbördes
individualiserings- och söndringsperiod har varit nödvändig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
