- Project Runeberg -  Barn och Ungdom. Nordisk Social-Pedagogisk Tidskrift / Årgång 1922-1923 /
74

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1922 - Ståhlberg, Esther: Värnlösa barn i österbottniska bondhem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74

Nu är det kväll. Nu vilar hela jorden i det fridfulla mörkrets famn.
Mjukt röra sig gärdens äldre döttrar i sina kvällsysslor, utan att ha en
aning om huru väl varje deras rörelse smälter samman med den stilla
lyckoton, som mitt öra lyssnade till. Den fullvuxna sonen,
skyddskåri-sten, berättar enkelt och anspråkslöst om sina minnen från kriget, om
fronterna vid Tammerfors och Viborg och annorstädas, och den värnlösa
lyfter upp sina ögon från bokens blad och lyssnar, tv också han har sina
krigsminnen.

— Se, det tyckte jag var det hemskaste — sade han — när man i
många veckors tid måste höra kanondundret helt nära, och då jag ibland
var ensam i vår stuga, vågade jag ej om kvällen lägga mig i sängen, utan
jag tryckte mig mot väggen och sov där så gott jag kunde, ty man visste
ju aldrig, när anfallet kunde börja på nytt.

— Hade du din far med i kriget? frågade jag.

— Ja, han var med. Två dagar förrän de vita kommo, blev han
bortförd med våld av de röda, och då han sedan blev fängslad och ställd
inför krigsrätt av de vita. fanns där ingen tillstädes, som kunde vittna till
hans förmån, och så blev han skjuten.

— Ja, sade efter en stund den gamle husbonden i gungstolen, det har
kunnat hända sådant, som ej bort hända, och vi ha alla mycket att
försona.

Sade. Och ett milt uttryck spred sig över hans anlete, när han såg
på gossen. Men ute stod den snöiga skogen och lyssnade med sitt
käns-gila öra till det, som människor talade, och gömde orden i sitt hjärta. Och
kvällens frid lade sig över skogar, över fält och gårdar och sövde in alla
motsatser i sin vänliga famn. Och klokan pickade på väggen och
utvisade den barmhärtiga tidens gång. som kommer de öppna såren att
småningom helna och som uppväcker nytt liv i stället för det. som
sjunkit ned i det förgångna.

Och med Sions sånger slöts denna lördags afton och värden läste
högt ett stycke ur Tomas A. Kempis: „Om Kristi efterföljelse". Gossen
fick nämna de sånger han hunnit lära sig och dottern Lisa tog upp
sångerna. De unga flickornas ljusflätade huvuden böjde sig ned, i det de
följde sångernas ord. men Eino kunde aftonpsalmen utantill och såg ut
i den mörka kvällens stillhet, då han sjöng den vers för vers.

Sedan var det tyst. De sutto tillsamman, var och en försjunken i
sina egna tankar och utan ord. Kvällen teg och världen med sin oro var
långt borta. Och den snöiga natten lyssnade till sin egen ljudlöshet.

Denna tystnad har följt mig ut i livets mångahanda. Och med den har
förbundits friden i denna ödemarksstuga och dessa goda människors lugna
förtröstan till den välsignelse, som livets Herre skänker sina barn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:30:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/barnungdom/1922-23/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free