Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSÄLJNING, UTHYRNING OCH PANTSÄTTNING AV BARN 13
utrotas, så ljöd Mose lag. I vilken grad detta straff verkligen
utfördes, är väl svårt att avgöra.
Hos araberna som lågo väl till för slavhandlarnas karavaner,
bedrevs handel med barn i stor utsträckning och har märkligt nog, ehuru
i mindre grad, ägt bestånd långt in på 1800-talet. Ännu kring år
1830 skall enligt en engelsk forskningsresande arabiska barnuppköpare
ha varit i rörelse. Stundom hände, att varan gick från hand till
hand, bytande ägare två och tre gånger, »så att barnen i ordets
egentliga bemärkelse voro handelsobjekt». Enligt Juan de Torquemada
bedrevs i Trakien barnihandeln öppet på torget. Och bland indianerna
i det forna Mexico skall denna köpenskap ha drivits så långt, att
föräldrarna icke allenast vid behov försålde sina levande barn utan
i tider av trångmål även sina ännu ofödda avkomlingar, t. o. m.
»för flera generationer framåt».
Mildare voro de i bortre Indien bosatta infödingarna av stammen
Thai. Även dessa kunde driva handel med sina legitima eller
illegitima barn, men dessa skulle av köparen behandlas såsom
»familjemedlemmar». Detta påminner ju något om den kända, fördömliga
seden av yngre datum att mot en summa i ett för allt bortadoptera
sitt barn och var kanske en adoption snarare än ett köp, ehuru den
såsomi köp betraktades. Samma sedvänja säges ha varit existerande
även bland tunguterna i det nordliga Tibet, och måhända var
»försäljningen» av liknande slag också hos de sydamerikanska
patago-nerna, vilka uppgivits hysa en rent av »blind kärlek till sina barn».
Snarlika förhållanden ägde rum bland infödingarna av stammen
Goa-jiros i Columbia, vilken »för 2 till 3 getter eller för en sack majs»
plägade utbjuda och avyttra sina små familjemedlemmar. Köparen
skulle gälla som »förmyndare» och förbinda sig till vissa
skyldigheter beträffande barnets katolsk-religiösa uppfostran, varför också
barnet i gengäld ägde kvarstanna hos denne till fyllda 17 år —
alldeles som de upptagna barnen fordomdags hos oss i norden.
Om Thaitemas barnhandel påminner om adoption, så kommer man
beträffande Goajiros att tänka på den bland vikingarna gängse seden
att för en tid låta sina barn fostras hos framstående fränder elhr
beryktade, mer eller mindre främmande hövdingar — ett barnutbytt
vilket dock icke å någondera sidan likviderades med valuta som kunde
gälla för en köpesumma. De indiska och sydamerikanska formerna
av villkorligt köp göra intryck av att ha varit ett slags
övergångsformer till adoptions- och fosterbarnsväsendet, med den skillnad i
det senare fallet, att det vi kalla »vårdavgiften» här motsvarades av
en lösepenning för barnet och som sådan tillföll barnets föräldrar,
ej uppfostraren. Barnen representerade ett kapital, för vilket den,
som övertog detsamma, hade att skänka ett materiellt vederlag.
I vilken grad priset för ett barn växlat i fråga om gossar och
flickor är ännu föga utrett. 1 regeln har gossen pålagts ett högre
pris, liksom han hos de flesta folk även i andra avseenden uppskattats
högre än flickan. Det motsatta har dock stundom varit fallet även
vid taxeringen av barn som handelsvara. Så betalades t. ex. på ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
