Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
BERTEL NYBERG
Bougainville på Salomoöarna flickan ined dubbelt så högt pris som
gossen. Detta skedde vid formliga barnmarknader, till vilka
infödingar från närliggande ösamhällen plägade infinna sig för att öka
antalet av sina trälar. Barnens föräldrar »bekymrade sig aldrig vidare
om dem», heter det.
lin regelrätt förpantning av barn säges förekomma bland kaffrerna
i Syd-Afrika. Enligt uppgift av en engelsk missionär kan det t. e.\.
inträffa, att fadern, för att få medel till inköp av en nv hustru, hos
sin granne upptar ett lån mot överlåtande av ett eller flera av sina
barn sum säkerhet — ett nytt bevis pä den oändliga
uppfinningsrikedomen i fråga om att för själviska ändamål utnyttja den svagare.
Vern hade trutt att människan någonsin skulle hittat på utvägen ati
reda sig ur en tillfällig penning förlägenhet genom att sätta barnen pà
stampen! Att pantsättning av barn i långt förflutna tider varit
gängse även biand europeiska folk. står utom allt tvivel. Ett bevis
därför är, att lagstiftningen i ett visst stadium fann skäl att stäv ja
ofoget. Teoderik den store, östgoternas mäktiga konung, som i sin
barndom hade som gisslan vistats i Konstatinopel, förbjöd sagda
missbruk kring är 500: »Inga föräldrar niå som pant (pro pignore)
överlåta sina söner till någon annan: om en kreditor med vett och vilja
mottager en friboren son som pant av dennes föräldrar, skall ban
landsförvisas. Däremot må föräldrarna ha rätt att pantsätta alla
under deras myndighet stående söners arbeten (operas)». Beträffande
illegitima och hittebarn radde i detta fall intet förbud, ej heller i
fråga om barn av kvinnligt kön.
Intressant är utvecklingen av barnhandeln i de gamla
kulturländerna. Hos de äldsta romarna ägde, såsom känt, husfadern, pater
familias, rätt att sälja sina barn t. o. ni. till slavar (manciparc). Men
redan De tolv tavlornas lag fastställde, att fadern härtill var berättigad
högst två gånger beträffande samma barn. Gjorde han det, sedan
ban däremellan frilöst det, för tredje gängen, gick ban miste om sin
myndighet över barnet. Under kejsartiden väckte barnhandeln redan
misshag, tills slutligen år 322 Konstantinus den store brot en lans för
dess definitiva avskaffande. »Vi höra», heter det i ett märkligt
kejserligt edikt av sagda år. »att provinsernas invånare av fattigdom
ocbi hunger sälja sina barn; vi befalla våra prokonsuler, att de skola
giva nödtorftigt underhåll åt alla som befinna sig i så ytterlig
fattigdom; vi vilja ej tillåta att någon förgås av hunger eller därigenom
drives till brott.» Mandeln med barn karaktäriseras således som
brottslig, men något straff för detta missbruk stadgas icke. Den
grymma seden torde knappast ha härigenom stävjats.
Under den av folkvandringarna förorsakade allmänna
förvirringen och nöden antog barnhandeln stora proportioner särskilt i
Central-Europa, Flandern, Gallien och Italien. Detta tillvägagångssätt
var i många fall den enda möjligheten till att rädda åtminstone de
smås liv och var därför i lag tillåtet. Teoderik den store
dekreterade uttryckligen att föräldrar som av nöd drevos till sagda
förtviv-’ade gärning, icke därigenom äventyrade sin ställning som fria med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
