Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barometern
Fredagen den 6 September 1861.
Utkommer hvarje helgfri Fredag kl. 12. Utdelning och prenumeration sker i Helsingfors 3 Herrar Frenckell & Sons bokhandel; i Landsorten å alla Postkontor
Priset fur den Sterstäcnde tredjedelen af detta 8r ar i Helsingfors ftO kop., i landsorten 64 kop. Lösa numror säljas à 4 kopek.
Öfversigt.
Under närvarande tidpunkt, då så många brännande
frågor taga Europas uppmärksamhet i anspråk, är det svårt
att säga från hvilket land nyheterna böra emotses med
största intresse. Om man härvidlag kan gifva företrädet
åt något, så torde detta böra tillfalla den österrikiska
monarkin. Denna genomgår nu en kris hvilkens utgång ingen
kan förutse. Dess vara eller icke vara är ett problem hvars
lösning är endast framtiden förbehållen. Men på denna
lösning beror såväl flere nationers öde, som ock om
mörker eller ljus skall bli rådande uti en stor del af Europa.
Hotadt af sina egna förtryckta lydländer, af den unga
italienska staten och af den tyska nationalföreningen, hvars
enhetssträfvanden ingalunda kunde åses med likgiltighet,
måste Österrike besluta sig att lemna det gamla systemet
och beträda konslitutionalismens väg. Men det faller sig icke
så lätt att inblåsa nytt lif uti murknade institutioner. En
hård vedergällnings lag säger att straffet förr eller sednare
följer brottet, och äfven nu är Österrike ett exempel derpå
att årtiondens orättvisor och misstag lemna följder och
minnen, hvilka icke så snart utplånas. Också har den
Österrikiska liberalismen, huru välment den än från hörjan må
ha varit, icke kunnat utveckla sig till någon konsequens.
Liksom förut, fäster fortfarande äfven nu allt, som önskar
det dåligas bibehållande inom stat och kyrka, sina
förhoppningar vid Österrikes välfärd, och verkan af dess reformer
har hittills ej varit annan än att gifva luft åt
nationaliteternas länge qväfda missnöje.
Reformerna kunna icke heller bli annat än halfva så
länge ett mäktigt Österrike är det enda stödet för påfvens
sjunkande makt och det enda hinder som fmnes i vägen
för bildandet af ett odeladt Italienskt rike.
Nu, om någonsin, visar det sig huru fåfängt det är
alt förbättra byggnaden så länge grunden är dålig. Att å
ena sidan lemna konstitutionella rättigheter, under det man
å den andra icke beviljade dem, hvilka man var skyldig
att lemna, lör att sålunda bilda en stat som i Europa
skulle spela samma roll som det förra Österrike, var en
sak som icke kunde lyckas. De undertryckta nationaliteterna
hade alltför väl fått röna olägenheterna af det gamle
systemet för att frivilligt bidraga att reparera den fallande
byggnaden och stärka en förening, hvilken hade förorsakat dem
så många lidanden. Från Österrikes icke tyska länder
infunno sig ej många deputerade till riksrådet, och de som
kommo bidrogo icke heller alt befrämja helstatsplanerna.
Då det icke lyckats att förmå de skilda länderna att
samtycka till någon assimilering, återstå blott tvenne saker: att
antingen helt och hållet bryta med den förra politiken
eller också med öppet våld genomdrifva sina afsigter. Ännu
är det svårt att säga hvilken väg kommer att väljas.
Ungern är det land der detta enligt all sannolikhet
först kommer att visa sig.
Det är tillräckligt kändt huru Ungrarne, så snart de
fingo tillfälle att yttra sina klagomål, protesterade emot
alla försök att fråntaga dem deras rättigheter, lmru deras
protester afvisades, och huru riksdagen slutligen, sedan den
förklarat sig icke mera kunna underhandla på de af
österrikiska regeringen uppställda grunderna, upplöstes. Att den
nya församling, som om sex månader skall sammanträda,
skulle vara mera gynnsamt stämd mot Österrike, måste
synas något tvifvelaktigt. Innan den åtskildes, protesterade
riksdagen mot upplösningen såsom olaglig, och denna
protest tyckes enligt hvad sednaste poster förmäla äfven
upprepas annorstädes i landet. Sednaste post meddelar i
sammanhang härmed att de deputerade innan de åtskilts
beslutat att öfverallt afstyrka öfverilningar och uppmana
innevånarne att endast protestera och lugnt afvakta den tid, då
nationens rättigheter kunna göra sig gällande.
Om möjligt ännu mindre än i Ungern, kunde de
Österrikiska enhetssträfvandena vinna insteg uti Venetien. De
nationella rörelserna måste der likvisst taga en annan
rigtning. Under det Ungrarne hufvudsakligen arbeta på att
sammanbilda sitt lands heterogena elementer till ett belt,
som i sig sjelft har nog styrka att kunna trotsa alla
anfall, kunna Venetiens innevånare endast tålmodigt vänta på
alt det unga konungariket Italien hunnit vinna tillräcklig
kraft för att befria dem.
Deltas inre organisation tyckes också oaktadt alla
svårigheter oafbrutet och säkert fortskrida. Reaktionen, som
vid Cavours död åter började fatta mod, har icke lyckats
hindra dess fortgång. Föreningen af alla förra staters
skulder till en enda Italiensk statsskuld in. fi. åtgärder hafva
betydligt bidragit att gifva enhet och styrka åt staten. Den
lätthet med hvilken det stora lånet realiserades, då några
hundrade miljoner mer än man begärt blefvo tecknade,
bevisar bäst med hvilket förtroende man omfattar de nya
institutionerna. Endast uti Neapel hade reaktionen länge
ett lämpligt fält. Det Bourbonska partiet, som i Rom
funnit en oåtkomlig fristad, begagnade sig af denna för att
underhålla en oupphörlig osäkerhet uti södra Italiens
fastland. De fordna banditerna begärde intet bättre än att „i
den lagliga regeringens namn" få utöfva sitt förra yrke, att
röfva och plundra. Uti detta lofliga förehafvande hafva de
funnit ett godt stöd hos en del prester, hvilka af all
förmåga sökt värfva anhängare åt den förra styrelsen. Alla
dessa stämplingar hafva dock icke åstadkommit annat än
öfvergående svårigheter, och oskyldiga enskiltas lidanden.
Vid Cialdinis ankomst visade det sig bäst huru litet
sympatier den Bourbonska familjen hade, då frivilliga i massa
strömmade till fanorna och nationalgardena beredvilligt grepo
till vapen för att hjelpa att fördrifva dessa s. k. altarets
och tronens försvarare.
Dessa reaktionära rörelser torde nu nalkas sitt slut,
då den franska ockupationshären i Rom tyckes ha fått
order att icke mera tillåta några fiendtliga infall på Italienskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
