Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
ken utskylderna icke äro fördelade i proportion till
afkastningen, betalar snart sagdt alla direkta impersonela utskylder,
ty statens öfriga direkta inkomster utgöras, utom af arrendet
för kronofiskerierna, endast af afgifterna från sågar, qvarnar
och valsverk, afradskoppar, hammarskattjern och
masugns-tionde*). Dessa afgifter stego år 1857 endast till den
jemförelsevis obetydliga summan af 45,749 r. 62 k. och denna
summa har sedan dess blifvit minskad, då sågarne numera
icke erlägga några utskylder. Alla öfriga fabriker äro
fullkomligt skattefria och åtnjuta, jemte jernbruken, dessutom
betydliga förmåner.
Allt detta är en naturlig följd af protektionssystemet
och dess sträfvande att få importen reducerad till så nära noll
som möjligt, men ännu en annan omständighet har
samverkat härtill. Utom begäret att tillverka alla produkter
inom eget land, hade nemligen protektionssystemets
anhängare ännu en annan driffjäder, som manade dem att
yrka på reglementerande åtgärder, och denna var åsigten
att industrin och åkerbruket voro till sitt väsende helt och
hållet olika och att hvarderas blomstring berodde af
skiljaktiga orsaker.
Det är en ofta gjord iakttagelse att en falsk
benämning har framkallat den mest olyckliga begreppsförvirring
och de mest olämpliga åtgärder. Sålunda har ordet
industri, begagnadt för att beteckna något från åkerbruket
skildt, medfört stora olägenheter. Man har derigenom vidt
och bredt diskuterat hvilket egentligen borde uppmuntras,
åkerbruket eller industrin. Och dock äro dessa saker
identiska. Det torde vara svårt att definiera hvari skillnaden
dem emellan egentligen består, eller hvarföre man icke
skulle kunna tilldela åkerbruket benämningen industri. Båda
halva samma gemensamma ändamål, nemligen att bringa
de förhandenvarande ämnena till en för menniskans behof
mera lämplig form, och båda använda derföre, då de rätt
bedrifvas, mekaniska hjelpmedel och vetenskaplig insigt.
Att åkerbruket, såsom man ibland hör påstås, sysselsätter
sig med råämnenas produktion och industrin med deras
förädling är ingalunda enligt med verkliga förhållandet.
Materien kan lika litet skapas, som tillintetgöras, så att det
i båda fallen är blott fråga om densammas omsättning till
annan form, och denna omsättning är icke större då
kolsyra och ammoniak förvandlas till lignin och fröhvita, än
då stärkelse förvandlas till socker och detta till alkohol.
Åkerbruket måste således också erkännas vara en industri.
Om nu all industri i grunden har samma ändamål,
så ligger häruti en ytterligare uppmaning att låta den gå
framåt, som bäst kan göra det, hvilket endast kan ernås
genom skyddstullarnes totala afskaffande och en förändring
af beskattningsväsendet så att alla finge i proportion till sin
förmögenhet bidraga till statens inkomster.
Det kapital, som är nedsatt uti jordbruksindustrin,
stiger om man, liksom i föregående uppsats, antager årliga
afkastningen till 6,300,000 r. och beräknar denna utgöra 3
procent af kapitalet, till 210 miljoner. Det kapital, som
ligger uti alla Finlands fabriker och bruk, uti
liandlander-nas och näringsidkarnes rörelse, förutan uti enskilta
overksamma kapitalisters händer, torde stiga, om icke till samma
summa, så åtminstone till en betydlig del deraf. Finge
äfven detta deltaga uti utskyldernas erläggande, så vore de
icke mera af särdeles betydenhet.
Det är ej meningen att nu specielt diskutera huru en
sådan fördelning lämpligast kan ske. Vi inskränka oss för
*) Bränvinsarrendet är uti statens räkenskaper upptaget bland
indirekta utskylder.
denna gång att endast påpeka principen derföre. Denna
princip kan tillämpas på tvenne sätt: igenom direkt
uttaxering efter den enligt vissa grunder approximerade
förmögenheten, eller genom en tulltarif, som beskattar hvarochen i
förhållande till hans konsumtion. Såsom exempel på dessa
olika metoder hänvisar inan vanligen lör den ena till
Sch\veitz’s och för den andra till Nord-Amerikas
beskattnings-system, ehuru en blandning af Here metoder äfven
ger sig tillkänna i dessa länder.
Ingendera af dessa principer erbjuder i utförandet
oöfvervinnerliga hinder. En mängd af våra kommunala
prestationer, såsom landsväga- och brobyggnad, hållskjuts, till
en del äfven presterskapets aflöning, kunde mycket väl
bekostas af dem som hafva fördelen deraf. Det torde möta
ännu mindre svårighet att, derest den prohibitiva andan
försvunne från tulltaxan, af tullen erhålla den summa af
något öfver en millon som jorden erlägger i direkta
utskylder. Detta i den händelse att denna metod skulle
synas lämpligare än direkt uttaxering.
Hufvudsaken är att principen blir genomförd,
hvarigenom nian också skall komma ifrån ett menligt
missförhållande, nemligen jordens olika beskattning. Det kan icke
väcka annat än förtrytelse att den ena åbon betalar
dubbelt så mycket som hans granne, medan ofta bådas hemman
äro lika till areal och afkastning. Det enda sättet att komma
ifrån detta abnorma tillstånd är just förenämnda principiella
reform i beskattningsväsendet. Alla försök att utan stor
tidsförlust jemna olikheterna i jordens utlagor, utan att
vidröra systemet i sin helhet, måste stöta på ofantliga
svårigheter, då det icke är lätt att undvika förluster för enskilta
jordegare som köpt sina egendomar på god tro och
plötsligen skulle se dessa förlora i värde genom förökade
utskylder. En åtgärd som drabbar alla lika har deremot
ingen rätt att beklaga sig öfver, så snart den på laglig
väg tillkommit.
En förändring af det rådande beskattningssystemet
skulle äfven i andra än i ofvananförda hänseenden främja
framåtskridandet, nemligen derigenom att styckning af
hemman blefve möjlig på andra grunder än de nuvarande.
Enligt nu gällande författningar kan ett hemman aldrig
delas annorlunda än så, att det alltid förblir ett hemman,
d. v. s. det får icke skiftas i mindre delar än att en familj
skall anses kunna lifnära sig genom dess afkastning. Den
gamla tidens åsigt var att hvarje hemman borde vara ett
afskildt helt för sig, försedt med alla möjliga förmåner,
så att egaren icke skulle nödgas köpa något af sina
grannar. Åker, äng, skog, bete och fiske borde der förefinnas
till „husbehof". Härutinnan igenkännes otvifvelaktigt den
princip, som sökte att göra länderna så oberoende af
handeln soin möjligt. Men äfven andra orsaker torde hafva
vållat att man allt fortfarande icke tillåtit afsöndring af jord
från ett hemman på andra villkor än detsammas delning,
och dessa orsaker hafva halt sin grund uti
beskattningsvä-sendet. För att staten skulle erhålla den engång bestämda
inkomsten, så var det naturligt, när en lägenhet skiftades,
alt de utskylder, som förut hvilat på hela hemmanet, nu
fördelades på de olika delarne. Detta erbjöd ingen svårighet
då skiflel verkställdes så, att de skilda delarne alltid erhöllo
en lika stor andel af alla förmåner, så att de blefvo lika
mycket värda eller alt den enas värde utgjorde en jemn
multipel af den andras. Men skulle delningen verkställas
efter andra grunder fanns ingen norm lör beskattningen.
Denna hvilade endast på ett bestämdt något, innefattande
ett visst qvantum åker, äng, skog m. m., men alldeles icke
på någon bestämd förmögenhet. Således kunde någon jord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
